Bränderna i de norra stadsdelarna av Göteborg för några veckor innebar att räddningstjänsten satte upp en vad som kallas säker brytpunkt dit räddningsstyrkorna anlände innan de kunde genomföra sin räddningsinsats på skadeplatsen. Säker brytpunkt sattes upp för att säkerhetsläget på skadeplatsen var oklart.

Enligt Göteborgs-Posten fanns det uppgifter om skottlossning vilket innebar att Räddningstjänsten inväntade att Polis säkrat skadeplatsen. Här kan vi se hur två olika lagstiftningar kolliderar. På ena sidan finns vad som i vardagslag kan kallas räddningstjänstlagstiftningen där räddningstjänst skall genomföras om det finns en påtaglig och omedelbar fara för liv, egendom eller miljö. I relation till händelserna som jag pratar om här, fanns en sådan fara. Dock ställs detta mot arbetsmiljölagstifningen där den kommunala räddningstjänsten är en arbetsgivare och därmed inte kan utsätta sin personal för risker.

Poängen här är inte att värdera behovet eller beslutet av säker brytpunkt utan peka på det komplexa I att göra en bedömning av en situation. Vilka utmaningar finns för polis, räddningstjänst, väktare och sos-operatörer i att göra en riskbedömning. Att mycket snabbt skapa en bild av läget, kommunicera över organisationsgränser baserat på knapphändig, ibland fragmenterad samt också kanske motsägande information. Vidare finns det utmaningar kring hur en situation skall bedömmas i relation till den lokala kunskapen som vissa aktörer har kontra de organisatoriska rutiner som tillämpas mer centralt och kanske på en högre ledningsnivå.

Under hösten hoppas jag att det kommer att finnas tillfälle att fördjupa mig i ovan fall och analysera hur de olika aktörerna agerar och vilka teknologiska förutsättningar som finns för att göra sådana bedömningar.