Design för att ta ansvar eller förneka kännedom: – Statssekreterare tycks vara ett viktigt designmaterial

Här kommer några reflektioner kring de nya turerna kring Transportstyrelsens outsourcing. I dag kan vi läsa i media [GP.se] att statsministerns ena statssekreterare kommer att avgå då hen inte förstått att hålla statsministern informerad kring Säkerhetspolisens synpunkter på hanteringen på Transportstyrelsen.

Vad som nu tycks framträda är hur olika delar av statsapparaten är utformad kring helt olika designprinciper.  Då vi traditionellt brukar utformar system utifrån egenskaper som transparens och ansvarstagande tycks det i regeringskansliet handla om andra egenskaper.

Trots att vi i Sverige skall ha en god beredskap att hantera kriser så kan de olika designprinciperna skapa vissa utmaningar. Om förmågan att kunna förneka kännedom är den rådande designprincipen för informationsflödena i regeringskansliet så kan det innebära problem när andra delar av systemet är designad för det motsatta. Hur är mötet tänkt att fungera när underliggande delar i strukturen möter den översta nivån. Hur skall ansvarstagande och transparens kunna möta en miljö som formas utifrån behovet att kunna förneka kännedom?

Svensk krishantering tycks upp till, men inte inkluderat nivån med regeringskansliet, vara designat för att säkerställa snabb informationsförmedling tvärs över sektorer och myndighetsgränser. Till och med det ibland utskällda systemet WIS är utformat för att skapa spårbarhet och upprätthålla ansvarstagande. Genom ett antal sinnrika funktioner säkerställs att det tydligt framgår när en myndighet fått kännedom eller delar med sig av information med andra myndigheter.

Statssekreterare däremot verkar vara en grundläggande komponent för att kunna skydda statsminister eller andra ministrar från att kunna hävda att de blivit informerade. Genom en genomtänkt design och användning av statssekreterare verkar ett system vara utformat där möjligheten att förneka kännedom säkerställs. Detta innebär att statssekreterare kan ses som ett designmaterial som möjliggör att beslutsfattare kan hävda sin okunskap i viktiga händelseförlopp.

När statssekreteraren nu avgår så avtäcks en aspekt av regeringskansliets sociotekniska informationsinfrastruktur som kanske behöver diskuteras. Att designa och ha system för att kunna förneka kännedom ger upphov till många känslor.

Advertisements

Passiva åskådare vid olyckor är inget nytt! Men det är dags att lära sig att agera tillsammans.

Idag rapporterar Sveriges Radio om “Fler rapporter om passiva åskådare vid olyckstillbud”.

Enligt inslaget verkar det som om det på senare tid har skett en förändring i hur personer som blir vittnen till eller befinner sig på platsen för en olycka, väljer att agera. I inslaget lyfts särskilt drunkningsolyckor fram där räddningstjänst och ambulanspersonal vittnar om passivitet hos andra badande i att bistå med hjälp. Inslaget har en viss underton av skuldbeläggande av de som inte agerar vid en olycka. Ett sådant skuldbeläggande är olyckligt då fenomenet ”bystander apathy” inte är nytt utan både välkänt och fokus för en rad intressanta experiment. Om man googlar lite så dyker en rad forskningsartiklar upp som belyser fenomenet “Bystander apathy”.

I en artikel av John Darley och Bibb Latane från 1968 beskriver de fenomenet samt redogör för ett experiment där fenomenet studeras under kontrollerade former. Deras studier visar att det finns en relation mellan antalet personer som finns på plats för en olycka och tiden det tar innan någon börjar agera. Alltså något förenklat: Ju fler personer som finns på plats, ju längre tid innan någon agerar. 

Darley, J. M., & Latane, B. (1968). Bystander intervention in emergencies: diffusion of responsibility. Journal of personality and social psychology, 8(4p1), 377. [scholar.google.com]

En i sammanhanget kanske mer intressant fråga är hur räddningstjänst, ambulanspersonal, polis och 112-operatörer kan involvera personer på plats vid en olycka som medaktörer i insatsen. I exemplen som lyfts fram i nyhetsinslaget verkar det som om myndighetsaktörerna delvis misslyckats med detta. Det hade varit intressant om reportern i inslaget hade ställt någon (och kanske kritisk) fråga som riktades mot de professionella aktörernas egna agerande.

Inslaget indikerar dock att det kan finnas behov av metodutveckling kring hur organisering av personer på olycksplats bör ske. Då många personer som blir vittnen till en olycka tenderar att ha sina mobiltelefoner tillgängliga så finns det en rad intressanta möjligheter kring hur en sådan organisering kan påbörjas redan i anslutning till det första 112-samtalet. 

Läsvärt i ämnet:

Clark, R. D., & Word, L. E. (1972). Why don’t bystanders help? Because of ambiguity?. Journal of Personality and Social Psychology, 24(3), 392.

Darley, J. M., & Latane, B. (1968). Bystander intervention in emergencies: diffusion of responsibility. Journal of personality and social psychology, 8(4p1), 377.

Garcia, S. M., Weaver, K., Moskowitz, G. B., & Darley, J. M. (2002). Crowded minds: the implicit bystander effect. Journal of personality and social psychology, 83(4), 843.

Latané, B., & Darley, J. M. (1969). Bystander” Apathy”. American Scientist, 244-268.

Utebliven snöstorm i NY – Början på en ursäktshetskultur?

Om man gör sitt bästa och följer de protokoll och metoder som står till buds men att det ändå inte blir helt korrekt, skall man då be om ursäkt? Denna fråga har nu blivit aktuell efter att den historiska snöstormen över New York delvis uteblev. Om det är så att krisberedskapsaktörer förväntas att börja be om ursäkt för sin strävan att skydda den enskilde och samhället i stort vid vad man uppfattar som en annalkande fara, då behövs det ett raskt byte av modell från att arbeta proaktivt till att enbart agera reaktivt.

Professionella bedömningar av enskilda experter sker inte i ett isolerat vakuum utan som komponenter i ett system av system av aktörer. Att den enskilde experten skall be om ursäkt för att en bedömning av ett framtida händelseförlopp inte matchade det faktiska utfallet känns otidsenligt. Man får hoppas att de ursäkter som bland andra meterologen Gary Szatkowski [https://twitter.com/GarySzatkowski] gett uttryck för på Twitter handlar om en ödmjukhet inför sin maktposition snarare än ett behov av att bemöta kritik.

NY_forecast

Det är naturligtvis alltid viktigt att kunna vara självkritisk och att i efterhand våga vrida och vända på vad som skulle kunna gjorts annorlunda samt identifiera svagheter. Men sådan självkritik behöver göras i ett sammanhang där det är systemet som kritiseras, skärskådas och debatteras, inte individerna. Alltför ofta söks det efter enskilda hjältar och enskilda syndabockar. Branden i Västmanland, Massvaccineringen vid Svininfluensan, Tsunamihanteringen, branden på Backaplan är alla exempel på händelser där det söks hjältar men där det framförallt söks efter syndabockar.
I efterdyningarna efter branden i Västmanland får man nästan bilden av att det var räddningstjänsterna som skapade branden och det torra vädret. Nog var det väl så att Lars Danielsson utlöste jordskalvet som skapade Tsunamin, Mass-vaccineringen var väl ett resultat av en ondsint medicinsk sammanslutning. Eller hur?!?

Skall samhällets krisberedskap kunna utvecklas för att kunna möta de framtida utmaningarna så krävs det ett lärande, baserat på framgångar och misslyckanden, utifrån ett systemperspektiv. Det finns annars en stor risk att krisberedskapsaktörer kommer att utveckla en ursäktshetskultur där enskilda roller inte kommer att vilja göra professionella bedömningar i situationer som kännetecknas av dynamik, osäkerheter och tidspress.

Engagerad allmänhet och social media inte alltid helt lyckat?

Efter attentatet mot Boston Marathon initierades en intensiv jakt på förövarna. Denna jakt utspelades också på social media där en mängd människor engagerades för att analysera bilder, komma med tips och ledtrådar. Reddit vad en av de tjänster där detta engagemang fick ett omfattande fokus. Nu framträder dock en bild av att allmänhetens medverkan i jakten på förövarna långt i från var helt oproblematiskt. På Fastcompany kan vi nu ta del av vad som kan inträffa när både etablerad media och allmänheten via social media, gör felaktiga analyser och drar för snabba slutsatser utan att först genomföra en nödvändig dubbel och kanske också trippelkoll. Slutsatserna från vad som utspelades på Reddit är att Crowdsourcing i all ära, men kanske inte vid alla typer och händelser. Läs mer på:

 

Diskussionen fortsätter kring hur Svensk krisledning bör organiseras.

Eric Rönnegård, fd Polischef, publicerar på NewsMill i slutet av juni reflektioner och åsikter kring hur svensk krisledning borde organiseras. Hans reflektioner är baserade på de erfarenheter som han fått under SAMÖ/KKÖ. I stort går Erics argumentation ut på att länsstyrelserna har en för svår uppgift och är för dåligt rustade för att bedriva krisledning vid en olycka av den storlek som SAMÖ/KKÖ omfattade. Lösningen skulle vara att skapa en Krisledningsmyndighet med nationellt ansvar och nationella befogenheter att bedriva ledning vid en nationell kris.

Artikeln har många goda poänger och den kritik som Eric lägger fram är svår att blunda för. I stort håller även jag med om att Sverige saknar den krisledningskapacitet som vi borde kunna ha. Dock är jag tveksam till de lösningar som Eric argumenterar för.

En tänkt krisledningsmyndighet skulle ha ansvar och befogenheter att leda hanteringen av en uppkommen kris. Eric skriver; “…efter ett eventuellt klartecken från ministern bör chefen för krisledningsmyndigheten ges ansvar och befogenhet att självständigt leda insatsen, strategiskt och övergripande operativt.”

En stilla undran är vad denna chef skall leda då det inte framgår om krisledningsmyndigheten också skall ha operativa resurser eller om operativa resurser skall rekvireras från berörda myndigheter. Följande frågor behöver besvaras:

– Skall krisledningsmyndigheten leda genom samverkan med andra myndigheter och genom tvingande direktiv frånta dessa myndigheter deras rättigheter att själva besluta om sin resursanvändning?

– Skall krisledningsmyndigheten ha egen expertis inom CBRNE, skydd mot smittsamma sjukdomar, brand, anti-terrorism, hantering av komplex ordningsstörning i urbana miljöer m.m, eller skall myndigheten dra nytta av den sakexpertis som finns på respektive expertmyndighet?

Dessutom, oavsett var ledningsansvaret för krishantering läggs så kommer det finnas en samverkans- och samordnings- komplexitet som behöver hanteras mellan organisationer och mellan administrativa nivåer i det statliga systemet. Nedan ges några enkla exempel:

Centraliserad nationell krisledning
– Vid en centraliserad nationell krisledning kommer det finnas distinkta utmaningar att samordna och samverka med olika regionala aktörer och en stor mängd lokala organisationer som besitter de operativa resurserna. En utmaning som ej bör underskattas.

Distribuerad lokal krisledning
– Vid en distribuerad lokal krisledning uppstår samma problem fast i ett omvänt perspektiv. Den lokala beslutsfattaren får en omfattande samverkansproblematik som delvis smittutbrott likt det i Östersund ofta ger utmärkta exempel på. Alltså, i sådana händelser behöver en kommun samordna både med regionala och nationella aktörer.

Regional krisledning
– Vid regional krisledning uppstår en dubbel samverkans- och samordningsproblematik som pressar från tre håll. En betydande kraft kommer från nationella myndigheter och en svagare men dock omfattande kraft kommer från den underliggande kommunala nivån. Vidare återfinns också en viss belastning från den samverkan som behöver ske horisontellt med andra regionala aktörer.

Att etablera och upprätthålla en god krisledningskapacitet är i första hand inte ett strukturellt problem som löses genom att organisationsdiagram modifieras. Alla strukturer har sina för och nackdelar. Lösningen måste därför sökas på annan plats och med andra medel. Krisledningskapacitet byggs med hjälp av metodik och kompetens. Metodiken och kompetensen skall säkerställa en förmåga att snabbt agera mot en given händelse oavsett den myndighetsstruktur som agerandet behöver ske som utgångspunkt ifrån. Det är hög tid att ta kostnaden att utveckla sådan metodik och kompetens.

Inspiration from mobile phone use in Vietnam

When you go travelling far away from home, on roads that remotley confirm to western standards, you start to see old things in new ways. The adoption of mobile phones among everyday, and I mean everyday people in Vietnamn is increadible. When I go on a motobike, suddenly my driver flips up his mobile and answer a call. Even in the jungle-like-forest, our guide grab his mobile phone and calls the motorboat guide in order to coordinate the pick up location.

A mobile phone costs 20 USD and everyone, even what seems to be the very poorest have one. It is amazing and an eye-opener for me. This experience, perhaps not a revolutionary one but still, underlines the importance that any designer or solution-provider in the field of emergency and crisis response MUST and I mean MUST base their technology support on mobile consumer oriented technology. If we are able to question some of the taken for granted truths regarding emergency and crisis response plus strive for new innovative solutions that have the capability to reach out to people with clever but not complex diffusion mechanism, only then are we moving the frontier of global crisis response capabilities.

At the ISCRAM 2011 summerschool in Tilburg Netherlands, I hope we will be able to form and materialize some really radical and smart ideas to contribute to that mission. Finding material for inspiration is not best done in meeting rooms but in interactions with real people in real settings. So move out and start exploring. Join the ISCRAM community to further explore the role and use of IS/IT for improved emergency and crisis response on local, regional,
national and global levels.

Obama uses live video from war zones : Swedish firebrigades use live video from accident sites

American and even Swedish media (SVD.se, GP.se) is making a big thing about Obamas ability to follow the hunt-down of OBL using mobile real-time video.

From CNN.com

The White House and Central Intelligence Agency didn’t have access to a live audio feed, but they were able to tap other communications, a U.S. official told CNN. There was some live video, though the official declined to elaborate on the nature of that footage.

It is always interesting when the mobile live video over and over again is presented as a kind of science-fiction technology. Its not. Our friends at the Fire brigade in Gothenburg has been live-streaming from response operations since nov 2008. The small and yet functional prototype used back then did over time transform into a commercial service.

What is still a bit surprising is the lack of low-cost head-mounted cameras that have integrated SIM-card/mobile broadband capability so the camera can live-stream the video over public cell-phone networks to remote settings. When this device is available on the market, one could envision a very fast adoption of live-video use in professional work context.

The work of making mobile video from emergency response operations continues with some interesting explorations of geo-temporal traversing. There are so many fascinating visualizations that are now possible to do when we combine live video with footage from the same location but from a different location in time. This geo-temporal traversing is possible when we combine high quality video with data from commercial spatial data services.

Our work including geo-temporal traversing as well as other concepts has been made possible with funding and support from Lindholmen Science Park : Security Arena and the Traffic and Vehicle Safety Institute SAFER at Chalmers University of Technology, Dept of Applied IT at Gothenburg University and the Viktoria Institute.