“clearly Twitter is becoming a key vehicle for emergency communications”

It is far from a complete surprise for us, but social media seems to become more and more important in emergency and crisis response. During the last few years, we have heard many reports of the potential of social media in times of emergencies, crises and disasters. Too often, these stories have focused only on the potential use and interesting yet minor examples of real use. But since some time, we now see a massive use of social media where the benefits not only are identified but are concrete and real.

During hurricane Irene, not only top-level government agencies used social media to stay informed, but also local governments. It is refreshing to see how local and regional agencies now seems to have overcome their self-generated administrative and bureaucratic hurdles to use social media.

Alexander Howard writes on CBSnews.com how “Hurricane Irene highlights importance of real-time leadership and social data”. He describes how Mayor Vince Gray (@MayorVinceGray) in Washington just recently have come to the conclusion that social media is fundamental i emergency and crisis response. I quote “Mayor Gray’s office, while a relative latecomer to social media, appears to be convinced of its use after the past weekend: “clearly Twitter is becoming a key vehicle for emergency communications,” he tweeted last night.”

We have not seen the same enthusiasm yet in Swedish local, regional and national agencies, but it is reasonable to expect that similar opinions will emerge even here in Sweden. What is really fascinating is how the US department of Homeland Security urges people to use social media during extreme events in order to stay in contact.

According to Alexander Howard, FEMA administrators such as Craig Fugate (@CraigAtFEMA) use social media for situational awareness. Craig Fugate explains that “Social media’s biggest power, that I see, is to empower the public as a resource.”

We have still some work to do in Sweden before our national, regional and local agencies will use social media for situational awareness. But important steps are on its way and it is not unlikley that we will see a dramatic shift in attitude to use social media for improved situation awareness during the next few years. It is reasonable to believe that we will se a rapid increase of competence development activities focusing on social media for crisis response. Many Swedish organizations have a long way to run to catch up with the fast-paced social media landscape.

Advertisements

Diskussionen fortsätter kring hur Svensk krisledning bör organiseras.

Eric Rönnegård, fd Polischef, publicerar på NewsMill i slutet av juni reflektioner och åsikter kring hur svensk krisledning borde organiseras. Hans reflektioner är baserade på de erfarenheter som han fått under SAMÖ/KKÖ. I stort går Erics argumentation ut på att länsstyrelserna har en för svår uppgift och är för dåligt rustade för att bedriva krisledning vid en olycka av den storlek som SAMÖ/KKÖ omfattade. Lösningen skulle vara att skapa en Krisledningsmyndighet med nationellt ansvar och nationella befogenheter att bedriva ledning vid en nationell kris.

Artikeln har många goda poänger och den kritik som Eric lägger fram är svår att blunda för. I stort håller även jag med om att Sverige saknar den krisledningskapacitet som vi borde kunna ha. Dock är jag tveksam till de lösningar som Eric argumenterar för.

En tänkt krisledningsmyndighet skulle ha ansvar och befogenheter att leda hanteringen av en uppkommen kris. Eric skriver; “…efter ett eventuellt klartecken från ministern bör chefen för krisledningsmyndigheten ges ansvar och befogenhet att självständigt leda insatsen, strategiskt och övergripande operativt.”

En stilla undran är vad denna chef skall leda då det inte framgår om krisledningsmyndigheten också skall ha operativa resurser eller om operativa resurser skall rekvireras från berörda myndigheter. Följande frågor behöver besvaras:

– Skall krisledningsmyndigheten leda genom samverkan med andra myndigheter och genom tvingande direktiv frånta dessa myndigheter deras rättigheter att själva besluta om sin resursanvändning?

– Skall krisledningsmyndigheten ha egen expertis inom CBRNE, skydd mot smittsamma sjukdomar, brand, anti-terrorism, hantering av komplex ordningsstörning i urbana miljöer m.m, eller skall myndigheten dra nytta av den sakexpertis som finns på respektive expertmyndighet?

Dessutom, oavsett var ledningsansvaret för krishantering läggs så kommer det finnas en samverkans- och samordnings- komplexitet som behöver hanteras mellan organisationer och mellan administrativa nivåer i det statliga systemet. Nedan ges några enkla exempel:

Centraliserad nationell krisledning
– Vid en centraliserad nationell krisledning kommer det finnas distinkta utmaningar att samordna och samverka med olika regionala aktörer och en stor mängd lokala organisationer som besitter de operativa resurserna. En utmaning som ej bör underskattas.

Distribuerad lokal krisledning
– Vid en distribuerad lokal krisledning uppstår samma problem fast i ett omvänt perspektiv. Den lokala beslutsfattaren får en omfattande samverkansproblematik som delvis smittutbrott likt det i Östersund ofta ger utmärkta exempel på. Alltså, i sådana händelser behöver en kommun samordna både med regionala och nationella aktörer.

Regional krisledning
– Vid regional krisledning uppstår en dubbel samverkans- och samordningsproblematik som pressar från tre håll. En betydande kraft kommer från nationella myndigheter och en svagare men dock omfattande kraft kommer från den underliggande kommunala nivån. Vidare återfinns också en viss belastning från den samverkan som behöver ske horisontellt med andra regionala aktörer.

Att etablera och upprätthålla en god krisledningskapacitet är i första hand inte ett strukturellt problem som löses genom att organisationsdiagram modifieras. Alla strukturer har sina för och nackdelar. Lösningen måste därför sökas på annan plats och med andra medel. Krisledningskapacitet byggs med hjälp av metodik och kompetens. Metodiken och kompetensen skall säkerställa en förmåga att snabbt agera mot en given händelse oavsett den myndighetsstruktur som agerandet behöver ske som utgångspunkt ifrån. Det är hög tid att ta kostnaden att utveckla sådan metodik och kompetens.

Att förbättra samverkan mellan organisationer

Idag hade jag ett intressant samtal med en gruppering som genomför ett komplext uppdrag som syftar till att förbättra samverkan mellan flera större organisationer. En tanke som slog mig efter samtalet var att olika initiativ som genomförts eller kommer att genomföras inom svensk krishantering med syfte att förbättra samverkan kan kategoriseras efter följande stereotypa ansatser. Nedan ansatser är med avsikt förenklade i syfte att verkligen göra de bakomliggande idéerna och antagandena tydliga. Analysen är helt och hållet min egen och syftar endast till att skapa material för diskussion kring hur förbättrad samverkan kan uppnås.

1. Byggnadsbaserad samverkan
Denna ansats grundar sig på idén att samverkan främst kan förbättras genom att samtliga aktörer delar fysiska lokaler. Misslyckad samverkan beror på i detta perspektivet främst på att aktörer är geografiskt åtskilda. Genom fysisk samvaro kommer aktörerna att utveckla ökad förståelse för varandras verksamheter samtidigt som kommunikationsvägarna är direkta genom omedelbar närhet.

2. Överenskommelsebaserad samverkan
Denna ansats grundar sig på idén att samverkan kan förbättras genom överenskommelser där aktörerna lovar att samverkan. Misslyckad samverkan beror i detta perspektiv främst på avsaknaden på instruktioner och regler för när och hur samverkan skall ske. Genom överenskommelser och formella avtal skapas tydlighet att samverkan skall ske och därmed också kommer att ske på de på förhand uppställda tillvägagångssätt.

3. Teknikbaserad samverkan
Denna ansats grundar sig på idén att samverkan främst kan förbättras genom effektiva systemstöd i form av kommunikationssystem och informationssystem som säkerställer att aktörerna snabbt och enkelt kan samverka. Misslyckad samverkan beror i detta perspektiv främst på att det saknas tekniska förutsätter för samverkan. Genom avancerade tekniska stödsystem skapas omedelbar och effektiv samverkan genom att samtliga aktörer har tillgång till nödvändig information för den specifika situationen.

4. Attitydbaserad samverkan
Denna ansats grundar sig på idén att samverkan främst kan förbättras genom att attityden att samverkan hos involverade aktörer utvecklas. Misslyckad samverkan beror i detta perspektiv främst på att de enskilda aktörerna saknar en professionell vilja och attityd att samverka. Genom förändrad attityd till samverkan i vardagshändelser och förändrad attityd med ökad proffessionalitet till att dela med sig av information till andra aktörer kan förbättrad samverkan i särskilt komplexa händelser säkerställas.

Det finns säkerligen fler kategorier och ovan kategorier kan naturligtvis förfinas och förbättras. Men de fungerar trots sina brister någorlunda bra för att identifiera och diskutera de antaganden som tidigare, nuvarande och framtida initiativ till förbättrad samverkan grundar sig på. Hör gärna av er med synpunkter och feedback.

Kriskommunikationen var ett problem under SAMÖ/KKÖ

I Svenska Dagbladet berättar Niclas Karlsson, Övningsledare vid Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB kring likheter mellan händelseutvecklingen i de japanska kärnkraftsverken och det övningsscenario som användes under inledningsskedet av SAMÖ/KKÖ i februrari 2010.

Från SVD: “–En del av händelseutvecklingen i övningen är ganska lik det som händer i Japan med ett strömbortfall som gjorde att det blev ett radioaktivt utsläpp, säger Niclas Karlsson, övningsledare vid Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB.”

Enligt samma artikel visar de obeservationer som Niclas Karlsson gjort under övningen att det finns problem med kriskommunikationen.

Från SVD: “–Det jag själv har upptäckt är också en likhet med det som händer nu i Japan och det är svårigheten i kriskommunikation när något sådant här inträffar, säger Niclas Karlsson.”

Att Niclas Karlsson nämner detta problem kommer säkert leda till kritik mot honom. Sådan kritik skall då ses som en indikator på att problem med kriskommunikationen är ett mycket känsligt ämne för svenska myndigheter. Men observationen ligger väl i linje med vad som andra observatörer (praktiker och forskare) under övningen sett och som då gäller både kriskommunikation mellan myndighetsaktörer samt kriskommunikation till allmänheten.

Den kommande utvärderingen av SAMÖ/KKÖ är viktig då den om den tillåts att vara detaljerad och ärlig kan ge goda argument för ett behov av kapacitets och kompetenshöjning av myndigheternas krishanteringsförmåga. En förmåga som idag har brister som är större och mer allvarliga än vad allmänheten troligtvis kan acceptera.

Kriskapacitet att hantera en kärnkraftsolycka?

Händelserna i de Japanska kärnkraftsverken gör att tankarna snabbt går till Sveriges förmåga att hantera en kärnkraftsolycka. I Japan finns på samma sätt som i Sverige samverkansmodeller och kommunikationsstöd för att olika myndigheter på bästa sätt och gemensamt hantera en kärnkraftsolycka och dess konsekvenser. Under dagen har fler och fler frågetecken rests avseende om det finns en skillnad mellan vad de Japanska myndigheterna vet och vad myndigheterna kommunicerar till media och allmänhet. Rykten om mörkläggning har blivit allt mer intensiva.
 
Om en kärnkraftsolycka skulle inträffa i Sverige, tex vid kärnkraftsverken i Oskarshamn, så skulle en stor mängd regionala och nationella myndigheter att involveras. Ett urval av dessa är:
 
Strålsäkerhetsmyndigheten, Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap
SOS Alarm, Länsstyrelsen Kalmar län , Landstinget i Kalmar län, Polismyndigheten i Kalmar län, Regeringskansliet, Statens meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI), Socialstyrelsen, Livsmedelsverket, Jordbruksverket
 
I ett nätverk av myndigheter som skall hantera en svår och känslig situation, där information om de faktiska omständigheterna kring händelsen kommer att vara fragmenterade och osäkra, behöver informationsflödet mellan involverade myndigheter och kommunikation mot allmänhet inte nödvändigtvis fungera bra.
Det skulle vara spännande att se en jämförelse mellan svensk kriskapacitet att hantera en kärnkraftsolycka och den hanteringen som nu sker i Japan. Det finns säkert stora strukturella skillnader i hur krishantering organiseras men också stora likheter avseende de informations- och kommunikationsmässiga utmaningarna. Hur väl står Sverige rustad avseende förmåga att hantera en så svår händelse som en kärnkraftsolycka innebär? Finns det några indikatorer på detta, i så fall vilka?

Jordskalvet i Japan : Facebook blir den lokala och globala kanalen för information och samarbete

Morgonens jordbävning och efterskalv i Japan blir en megahändelse i media.

Men för personer på plats i Tokyo och anhöriga och vänner i Sverige är Facebook av betydligt större vikt. Bilden nedan visar från i morse hur två personer som befinner sig i Tokyo informerar varandra och samarbetar över Facebook när telefonnätet inte fungerar. Notera också den omtanke som visas för anhöriga i Sverige. Social media kan knappast längre anses något som är irrelevant eller ens svårbegripligt vid kommunikation vid krissituationer.

Samverkan kan misslyckas och ibland blir det konflikter

Torkel Schlegel skriver på Tjugofyra7 att det finns ingen “juridisk gråzon” som hindrar myndigheter att samverka och effektivt agera mot en inträffad händelse. Att skylla på en upplevd juridisk gråzon är ett ganska rationellt knep för att undvika ansvarsutkrävande. Torkels inlägg är mycket viktigt då det finns risk att den “juridiska gråzonen” blir ett fenomen som det mesta kan skyllas på. Juridiska gråzoner är som Torkel försiktigt antyder mer kopplat till kunskap, kompetens och organisatorisk prestige än praktiska problem att agera för att möta ett hjälpbehov.

På västkusten har det de senaste åren inträffat några händelser där bland andra sjöräddning, kommunal Räddningstjänst, SOS-alarm och Polis haft tillsynes omfattande problem att samverka. Händelserna jag tänker på är några isolyckor och ett drukningstillbud med barn. Naturligtvis kan man hävda att det fanns unika omständigheter i de specifika händelser som ingen av oss som inte var med ens kan förstå. Men med de goda möjligheterna till kommunikation och den goda resurstillgången så är det märkligt att vissa insatser saknar ett effektiv utnyttjande av den sammantagna kapaciteten hos de involverade organisationerna.

Det som verkligen förvånar mig är att så lite öppen diskussion förekommer kring misslyckad samverkan och konfliktfylld samverkan. Misslyckande och konflikter är väl helt naturliga fenomen i alla typer av relationer. Samverkan handlar om relationer, relationer mellan organisationer och individer som på kort tid skall samarbeta för att lösa ett hastigt uppkommet problem. Att det ibland går mindre bra borde vara självklart.

Eftersom aktörerna inom svensk krishantering är professionella så borde en diskussion om detta kunna ske både öppet, nyanserat och konstruktivt. Så min fråga blir helt enkelt. Varför pratas det inte om det som alla med någorlunda insyn känner till?