Humanitära hjälpinsatser under välfärdsstatens skugga?

Flyktingsituationen under 2015 innebar en omvälvande situation för det svenska samhället där myndigheter och många medborgare stod oförberedda inför människors hjälpbehov. Det stora antalet nyanlända människor som plötslig stod framför oss i hamnar, på tågstationer och på Migrationsverkets mottagningsenheter innebar ett brutalt uppvaknade.

Många kan vittna om en extrem situation som svenska myndigheter inte var förberedd inför. I den situationen som rådde genomfördes en hastig mobilisering av resurser där personal och funktioner på olika myndigheter blev mycket hårt belastade med att skapa tillfälliga lösningar. Ett tillfälligt tältläger byggdes upp i Revinge av specialister på internationellt hjälparbete från Myndigheten från samhällsskydd och beredskap[1]. Kongress och utställningslokaler gjordes om till torftiga mottagningsenheter[2]. Tillfälliga lokaler, campingstugor, lediga skollokaler, församlingshem med mera gjordes snabbt om till tillfälliga boende.

I denna mobilisering har vi också kunnat se hur enskilda individer, löst organiserade grupper, föreningar och frivilligorganisationer bedrivit ett omfattande humanitärt arbete för att möta de hjälpbehov som de svenska myndigheterna av olika skäl inte kunde tillgodose.

Personer som är nyanlända till Sverige kommer i många fall att under en ganska lång tid att behöva bo och bygga upp en tillvaro på någon av alla de asylboenden som finns runt om i Sverige. Även om svenska asylboenden skiljer sig från traditionella flyktingläger i andra länder där individen har begränsad rörelsefrihet, återfinns liknande utmaningar på grund av asylboendens geografiska placering eller bristande sociala sammanlänkning med lokalsamhället. I dessa fall kan även många svenska asylboenden upplevas som totala institutioner (Goffman, 1968) som knappast främjar integration utan snarare upprätthåller separation och hopplöshet.

Samtidigt visar vår genomförda pilotstudier3 exempel på innovativ organisering där nyanlända själva samt frivilliga från det närliggande lokalsamhället format en sorts nya tidens humanitära hjälpinsatser som bidrar till en integrerande tillvaro. En integrerande tillvaro kan ses som en kontinuerlig process i form av aktiviteter som ger individer, de nyanlända, tillträde till sociala arenor som främjar språklig-, kulturell-, hälsofrämjande-, yrkesmässig-, och personlig-utveckling. Dessa hjälpinsatser organiseras och genomförs på gräsrotsnivå långt från svenska myndigheters påverkan. Vad vet vi egentligen om de humanitära hjälpinsatser som kontinuerligt pågår runt om i Sverige dagligen, vecka ut och vecka in? Ganska lite. Ur mitt perspektiv finns en rad frågor som borde adresseras. Följande frågor är av särskilt intresse.

  1. Hur organiseras i praktiken dessa hjälpinsatser?
  2. Under vilka förutsättningar formas dessa initiativ till konkreta handlingar?
  3. Vilka egenskaper och kompetenser verkar krävas för att sådan organisering skall ske?

Jag tror att myndigheter med ansvar för krisberedskap och civilt försvar har mycket att lära sig av sådan organisering för att finnas nya former för framtidens civila försvar. Ett försvar som av nödvändighet behöver ha en grund i lokalsamhällets resilience och förmåga att tillåta multipla, kompletterande och icke-koordinerade åtgärder.

Genom att studera vad som pågår i samhällets undanskymda fragila ytor där samhällsväven lider av betydande revor, kan nya insikter formeras kring hur vi kan skapa kapacitet att agera och formera humanitära hjälpinsatser under välfärdsstatens skugga.


Goffman, E. (1968). Asylums: Essays on the social situation of mental patients and other inmates. Aldine Transaction.

[1] http://www.sydsvenskan.se/2016-01-31/taltlagret-i-revinge-kostade-50-000-kronor-per-plats–minst

[2] http://www.sydsvenskan.se/2015-11-16/masshall-upplats-for-flyktingar

[3] https://jonaslandgren.com/category/refugees-and-migration/

Advertisements

Föreläsning: Lägesbild och Social Oro

Idag besökte jag  NORDSAM-konferensen på Aronsborgs konferensanläggning norr om Stockholm. Jag var inbjuden som talare för att under en timme föreläsa om “Utmaningar med att skapa lägesbild vid social oro”. Föredraget bygger på de empiriska studier som jag gjort hos myndigheter i samband med situationer som kan beskrivas i termer av omfattande kravaller, protester, skadegörelse och sociala påfrestningar i lokalsamhället. Empiriska exempel kommer från egna studier vid: kravallerna i samband med Davis Cup tennismatchen i Malmö 2009, social oro i Göteborgsområdet 2011 , samt Husby 2013. Metoder för att skapa lägesbild är hämtade från boken ‘Gemensamma grunder’ (MSB) och boken ‘Att skapa och analysera lägesbilder’ (MSB) författad av Landgren, Borglund, Lintzen.

Konceptuella beskrivningar och begrepp kring de interaktionella aspekter av social oro och kravaller är hämtade från följande forskningsartiklar:

Björk, M. (2013). Contours of an Interaction Sequence in Rioting: The Gothenburg Disturbances of 2009. Journal of Scandinavian Studies in Criminology and Crime Prevention, 14(1), 24-42.

Baudains, P., Johnson, S. D., & Braithwaite, A. M. (2013). Geographic patterns of diffusion in the 2011 London riots. Applied Geography45, 211-219.

Hörnqvist, M. (2016). Riots in the welfare state: The contours of a modern-day moral economy. European Journal of Criminology13(5), 573-589.

Föredraget hade ett särskilt fokus på att visa och exemplifiera hur analysverktygen Händelseanalys, Aktörsanalys och Skade- och konsekvensanalys är utmärkta verktyg för att skapa nyanserade och flerdimensionella beskrivningar vid komplexa skeenden.

Har Sveriges kapacitet ökat medan det varit ‘andningspaus’ och ‘tid för ordning och reda’ i flyktingmottagandet?

Det gått ett halvår sedan Sverige genom en rad åtgärder radikalt minskade möjligheterna för människor på flykt att ta sig hit. Argumenten bakom de hårda åtgärderna var att skapa en andningspaus och säkerställa ordning och reda i mottagandet.
Nu känns det mer än angeläget att fundera kring vad som är tänkt att komma efter andningspausen samt hur den ordning och reda som borde ha skapats också resulterat i kapacitetsbyggande. Under detta halvår hoppas man ju att berörda myndigheter tillsammans med näringsliv och civilsamhället, skapat en höjd kapacitet att skapa boenden, organisera skolverksamhet, och skapa möjligheter till försörjning. Om andningspausen verkligen bara var en andningspaus så borde kapaciteten nu finnas för att klara av för ett ökat mottagande.
När nu rapporter kommer som visar att flyktingsituationen i världen är den värsta någonsin, när Turkiska gränsvakter skjuter ihjäl flyktingar, och svenska myndigheter bråkar inbördes kring hur och om ett skepp får angöra en brygga, så verkar läget lite mörkt.
Men det finns ljuspunkter, inte minst i alla de personer som på olika sätt varit involverade i att arbeta med och stötta olika typer av temporära och permanenta asylboenden. Många av dessa människor saknade avancerade utbildningar kring organisering men lyckades tack vare stundens allvar, egen social förmåga och en stor portion uppfinningsrikedom att skapa en kapacitet som kunde omformas till agerande. Att Svenska myndigheter under samman period fick lära sig att statligt finansierade tältläger kräver kommunalt bygglov är i bästa fall knasigt.
Mängden berättelser kring hur personer på kommunala förvaltningar och frivillig organisationer med små resurser och ofattbart korta deadlines , lyckats skapa boenden och fungerande sociala miljöer är många. Vi får hoppas att någon tar sig tid att dokumentera hur detta fantastiska arbete gick till, nej föresten, går till. För det är så att arbetet är långt ifrån över även om politikerna har andningspaus. Arbetet fortsätter med att skapa fungerande boenden, fungerande skolgång för alla, skapandet av möjligheter att få till en försörjning, samt en meningsfull fritid.
Så för att besvara min egen fråga “Har Sveriges kapacitet ökat medan det varit ‘andningspaus’ och ‘tid för ordning och reda’ i flyktingmottagandet?”
så blir svaret. JA, kapaciteten har ökat men inte på systemnivå där man kanske skulle kunna tro att så skulle ha skett, utan långt ner i samhällsstrukturen där en delvis bortglömd grupp människor reparerar och hanterar de brister som uppstått i den svenska samhällsväven. Vi ser exempel på hur eldsjälar med bland annat med fokus på idrott arbetar stenhårt för att genom motion skapa integration[1][2].
Kanske är min bedömning fel, kanske är mitt perspektiv lite för kritiskt, kanske är detta bara ett resultat av insikten av att vi borde kunna göra mer. Kanske…..

ICT and Refugees: Studies by students at Master in Communication, Univ of Gotenburg

Refugees, government agencies, non-governmental organizations and grass-root volunteers are all dependent  of information and communication technologies. The use of Information and communication technologies has therefore become increasingly important in order to enable, support, manage and organize various aspects of the ongoing refugee and migration situation.

During the spring we have explored various aspects of information technology use among refugees in Sweden.  The studies have been accomplished by international students at the Master in Communication program at University of Gothenburg. My role in this work has been to provide supervision and to organize the field work.

The students have produced amazing and insightful results that indicate in a clear way the need for additional studies in order to better understand the role of ICT in the ongoing refugee situation. The results are presented at an open conference on Lindholmen today the 2nd of June. Please read more about the results here.

Involvera lokalsamhället i att skapa trygghet för utryckande personal

I dagens GP skriver Basar Ismail om klyschor och felaktiga påstående kring varför unga män attackerar räddningstjänst. I samband med händelserna 2009 när stenkastning mot räddningstjänsten i Göteborg blev ett stort problem skrev jag några betraktelser som fortfarande kan ha ett visst värde.

Då liksom nu diskuterades hur utryckande personal kan skyddas mot stenkastning. Min bedömning då och jag tycker nog att den fortfarande är aktuell innebär att trygghet måste byggas ur ett lokalt engagemang. Säkerhet kan skapas genom yttre påtvingade medel, men en sådan ansats är inte hållbar över tid. Istället är det trygghet där det lokala sammanhanget har en helt avgörande roll. Det är i främst två specifika blogginlägg som jag reflekterar kring hur ökad trygghet för uttryckande personal kan skapas.

I ett inlägg från november 2009 argumenterar jag för behovet av en ny form av räddningsvärn i storstäder där den huvudsakliga uppgiften är att skapa trygghet så att livräddande insatser kan genomföras. Läs mer på: Brandvärn i storstäder  (2009-11-23 )

Tankarna kring den här formen av räddningsvärn har sitt ursprung i en betraktelse från operativt räddningstjänst arbete där åskådare på olycksplatsen skapade ett socialt skyddsnät för den utryckande personalen. Läs mer på  Nyfikna och åskådare” – räddningstjänstens sociala skyddsnät och försäkring?  (2009-08-31)

När otrygghet och osäkerhet ökar tenderar vi att bygga hårdare skal, högre murar och skapa större distans. Kanske är de fungerande lösningarna det precis motsatta. Det långsiktiga och uthålliga arbetet som gjorts av Räddningstjänsten Syd ger ju vissa indikationer var lösningarna finns.

Reflektion kring vad prognosen från Migrationsverket betyder

 

Den fjärde februari presenterade Migrationsverket sin prognos för hur många asylsökande som förväntas komma till Sverige under 2016. När generaldirektören uttrycker ”Det går knappast att tala om en prognos längre”, så finns det all anledning att fundera igenom vilken kapacitet och beredskap som finns hos svenska myndigheter att hantera den situation som mot sommaren och höst kan bli svår att överblicka och få kontroll över.

Migrationsverkets rapport visar med tydlighet att det finns en överhängande risk för att kommuner och statliga myndigheter under året kommer att uppleva en betydande överbelastning. När vetskapen om en kommande överbelastning nu finns, är det också rimligt att skyndsamt säkerställa att nödvändiga åtgärder genomförs så att de berörda aktörerna står väl rustade inför den kommande utmaningen.

Berättelserna från höstens hantering av den omfattande mängden asylsökande illustrerar att många organisationer har goda möjligheter att bli bättre. Framförallt finns stora möjligheter att A) bli bättre på att internt organisera sig för att hantera nödvändiga insatser och B) säkerställa en fungerande och effektiv informationshantering. Allt löser sig inte med dessa två punkter, men om inte punkterna förbättras så kommer överbelastningen bli mycket kännbar. För vilka medarbetare orkar med en likadan eller värre period igen?

Mot denna bakgrund finns alltså ett akut behov av ett kunskapslyft kring ledning och samordning. Kanske är det så att MSB, SKL och Universitet/Högskolor tillsammans borde skapa ett intensivprogram där de organisationer som vill förbättra sina möjligheter att bemöta den förväntade överbelastningen kan få stöd och coaching i ledning och organisering av verksamhet under press.

Jag tror att många kommuner och myndigheter skulle vara intresserade av ett sådant program. Vad tror du?

Insights from visiting Swedish Refugee Camps

The title of this post is perhaps provoking, since we do not have the type of refugee camps that can been seen in various parts of Greece, Turkey, Lebanon and Jordan. Still, the refugee accommodations offered in Sweden can still be very isolated and constraining settings. Many temporary refugee accommodation facilities are located in the country side or in localities with limited transport possibilities. Other facilities are located in populated areas but still with a clear geographical and social isolation.

Isolation
During our pilot field-study on the ‘organisation of refugee management in Sweden’, we came across Ursand Camping that during the autumn 2015 hosted refugees (see also the december blogpost). The housing consisted of camping huts and the communal areas consisted of one large facility for meals and two large tents for leisure activities. During our visit, we talked to people that asked about their chances to find jobs, how to get in contact with Swedish authorities to validate their work certificates and what the best way is to learn Swedish. we also bumped into people from the Red Cross that had initiated some language classes. It was evident that even if this was not a stereotypical refugee camp, it had all the signs of a total institution that instead of hope communicated isolation and helplessness.

Collaboration
In a later phase of this pilot field-study, we visited the Support Group at Restad Gård, which is an organisation created by refugees with the objective to create activities that makes the time during the asylum process become more meaningful. This group consist of refugees at Restad Gård, the largest refugee facility in Sweden. The Support Group arrange a range of activities and collaborates with the local society in order to not only create activities that kills time, but even more importantly, activities that help asylum-seekers to continuously and gradually integrate to the society.

A significant difference between the two settings, are related to the time that they have existed. The Ursand Camping was a hyper temporary facility whereas Restad Gård had been in place for years. There was also a difference in the two locations physical connectedness with the local society. In the first place, there where long distances to wolk until it was possible to use bus services. At Restad Gård, the connectedness in terms of bus services where good.

We hope that we will be able to conduct additional studies to investigate in more detail how activities for refugees are organized and how local circumstances affect the possibilities to organize these events.