Passiva åskådare vid olyckor är inget nytt! Men det är dags att lära sig att agera tillsammans.

Idag rapporterar Sveriges Radio om “Fler rapporter om passiva åskådare vid olyckstillbud”.

Enligt inslaget verkar det som om det på senare tid har skett en förändring i hur personer som blir vittnen till eller befinner sig på platsen för en olycka, väljer att agera. I inslaget lyfts särskilt drunkningsolyckor fram där räddningstjänst och ambulanspersonal vittnar om passivitet hos andra badande i att bistå med hjälp. Inslaget har en viss underton av skuldbeläggande av de som inte agerar vid en olycka. Ett sådant skuldbeläggande är olyckligt då fenomenet ”bystander apathy” inte är nytt utan både välkänt och fokus för en rad intressanta experiment. Om man googlar lite så dyker en rad forskningsartiklar upp som belyser fenomenet “Bystander apathy”.

I en artikel av John Darley och Bibb Latane från 1968 beskriver de fenomenet samt redogör för ett experiment där fenomenet studeras under kontrollerade former. Deras studier visar att det finns en relation mellan antalet personer som finns på plats för en olycka och tiden det tar innan någon börjar agera. Alltså något förenklat: Ju fler personer som finns på plats, ju längre tid innan någon agerar. 

Darley, J. M., & Latane, B. (1968). Bystander intervention in emergencies: diffusion of responsibility. Journal of personality and social psychology, 8(4p1), 377. [scholar.google.com]

En i sammanhanget kanske mer intressant fråga är hur räddningstjänst, ambulanspersonal, polis och 112-operatörer kan involvera personer på plats vid en olycka som medaktörer i insatsen. I exemplen som lyfts fram i nyhetsinslaget verkar det som om myndighetsaktörerna delvis misslyckats med detta. Det hade varit intressant om reportern i inslaget hade ställt någon (och kanske kritisk) fråga som riktades mot de professionella aktörernas egna agerande.

Inslaget indikerar dock att det kan finnas behov av metodutveckling kring hur organisering av personer på olycksplats bör ske. Då många personer som blir vittnen till en olycka tenderar att ha sina mobiltelefoner tillgängliga så finns det en rad intressanta möjligheter kring hur en sådan organisering kan påbörjas redan i anslutning till det första 112-samtalet. 

Läsvärt i ämnet:

Clark, R. D., & Word, L. E. (1972). Why don’t bystanders help? Because of ambiguity?. Journal of Personality and Social Psychology, 24(3), 392.

Darley, J. M., & Latane, B. (1968). Bystander intervention in emergencies: diffusion of responsibility. Journal of personality and social psychology, 8(4p1), 377.

Garcia, S. M., Weaver, K., Moskowitz, G. B., & Darley, J. M. (2002). Crowded minds: the implicit bystander effect. Journal of personality and social psychology, 83(4), 843.

Latané, B., & Darley, J. M. (1969). Bystander” Apathy”. American Scientist, 244-268.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s