The title of this post is perhaps provoking, since we do not have the type of refugee camps that can been seen in various parts of Greece, Turkey, Lebanon and Jordan. Still, the refugee accommodations offered in Sweden can still be very isolated and constraining settings. Many temporary refugee accommodation facilities are located in the country side or in localities with limited transport possibilities. Other facilities are located in populated areas but still with a clear geographical and social isolation.

Isolation
During our pilot field-study on the ‘organisation of refugee management in Sweden’, we came across Ursand Camping that during the autumn 2015 hosted refugees (see also the december blogpost). The housing consisted of camping huts and the communal areas consisted of one large facility for meals and two large tents for leisure activities. During our visit, we talked to people that asked about their chances to find jobs, how to get in contact with Swedish authorities to validate their work certificates and what the best way is to learn Swedish. we also bumped into people from the Red Cross that had initiated some language classes. It was evident that even if this was not a stereotypical refugee camp, it had all the signs of a total institution that instead of hope communicated isolation and helplessness.

Collaboration
In a later phase of this pilot field-study, we visited the Support Group at Restad Gård, which is an organisation created by refugees with the objective to create activities that makes the time during the asylum process become more meaningful. This group consist of refugees at Restad Gård, the largest refugee facility in Sweden. The Support Group arrange a range of activities and collaborates with the local society in order to not only create activities that kills time, but even more importantly, activities that help asylum-seekers to continuously and gradually integrate to the society.

A significant difference between the two settings, are related to the time that they have existed. The Ursand Camping was a hyper temporary facility whereas Restad Gård had been in place for years. There was also a difference in the two locations physical connectedness with the local society. In the first place, there where long distances to wolk until it was possible to use bus services. At Restad Gård, the connectedness in terms of bus services where good.

We hope that we will be able to conduct additional studies to investigate in more detail how activities for refugees are organized and how local circumstances affect the possibilities to organize these events.

Tidigare i veckan, i tisdags den 5:e januari, beslöt jag mig för att åka över till Danmark med tåg för att uppleva id-kontroll- och gränskontroll-processerna ur ett passagerarperspektiv. Att åka från Kungsbacka till Köpenhamn med tåg måste beskrivas som en mycket smidig resa, då den sker utan minsta avbrott för varken gränskontroll eller id-kontroll.  Men att åka samma sträcka åt andra hållet är annorlunda

Avresa från Köpenhamns central
En första skillnad är att det inte går att ta ett direkttåg från Köpenhamns central till Sverige. Man behöver först åka ut med ett annat tåg till Kastrup för att där byta till det tåg som går över Öresundsbron. Under den korta resan mellan Köpenhamns central och Kastrup kommunicerades via högtalarsystemet på skandinaviska att passagerare som skall vidare till Sverige skall visa foto-id eller pass vid id-kontrollen. När samma information kommunicerades på engelska användes begreppet “border-control” istället för id-kontroll. Att benämna id-kontrollen på Kastrup för ’border-control’ är nog inte korrekt, utan visar nog mest hur tågpersonalen saknar tydliga instruktioner kring hur de skall kommunicera kring detta nya moment.

Kastrup – ID-kontroll
Väl framme vid stationen på Kastrup stannar tåget på perrong 2 för att släppa av samtliga passagerare. De personer som skall vidare till Sverige beger sig upp med rulltrappan till avgångshallen på Kastrup och går en kort promenad över till perrong 1 för att där invänta sina tåg mot Sverige. Skyltningen i taket uppmanar resenärerna att ha foto-id tillgängligt.

Nere i slutet av rulltrapporna på perrong 1 står 6 st kontrollanter redo att kontrollera att varje passagerare har en godkänd id-handling.

Id-handlingen fotodokumenteras med hjälp av en smartphone. Fotograferingen av id-handlingen liknade i stora delar den process som sker ombord på tåg när konduktören scannar/fotograferar sms-biljetten.
Några sekunders hantering med att få till rätt avstånd, skärpa och sedan är allt klart. Min upplevelse är att en mycket stor del av fokus ligger på att granska id-handlingen och inte alls lika mycket på att säkerställa att handlingen matchar bäraren. Vid det aktuella tillfället fungerade kontrollerna på ett smidigt sätt utan synliga kontroverser. Några personer hade missat informationen om id-kontroll, men tog utan problem fram id-kort i form av körkort. En familj som nyss hade ankommit med flyg till Kastrup var ovetande om id-kontrollen och fick spendera några minuter med att leta fram sina pass.

Enligt uppgift från kontrollanterna på plats, så lagras inga bilder på telefonen utan att de skickas omedelbart till en central lagringsplats. Det har framkommit funderingar och kritik kring hur säker den aktuella tekniska lösningen verkligen är. Orsaken till att id-handlingen fotograferas är för att skapa ett material som kan användas för att granska om kontrollen gått rätt till. Fotot av id-handlingen bildar en del av den dokumentation som den svenska polisen skall kunna använda för att utöva tillsyn på transportbolagets hantering av id-kontrollen. I detta fall är det transportbolaget som har ansvaret att kunna bevisa att id-kontrollerna utförts korrekt. Läs mer om “Tillämpning av ny förordning om identitetskontroller”.

När jag passerade id-kontrollen fungerade allt smidigt och kontrollanterna tog sig också tid på att besvara mina frågor. Vid det aktuella tillfället var vi ett 30-tal personer som skulle igenom kontrollen. Men det skall poängteras att den 5 januari, knappast var en hektisk resdag. Jag tror därför att det kan bli både trångt och långsamt när volymen passagerare når normala nivåer i nästa vecka, trots de förberedda fållorna och de skrivna uppmaningarna att sprida ut sig längs perrongen.

Det är tydligt att perrongmiljön inte är designad för att också fungera för den här typen av check-points. För att bemanna samtliga nedgångar till perrong 1 fanns vid det aktuella tillfället ett 20-tal kontrollanter.

När väl id-kontrollen är avklarade återstår bara att på perrongen invänta tåget över till Sverige.

Hylie – Gränskontroll
Vid ankomsten till Hylie som är den första stationen när tåget kommit över på svensk mark, blev det ett 5 minuters uppehåll då polis mycket skyndsamt gick igenom tåget.

Polisen som kom in den vagnen där jag befann mig annonserade sitt ärende genom att säga “passkontroll” varpå han snabbt kompletterade med “id-kontroll”. Då jag frågade om det var gränskontroll eller bara en id-kontroll så blev svaret att det är gränskontroll men att både pass och id-kort fungerar för identifiering.

Under tiden då tåget stod still och alla passagerare kontrollerades fanns ett tiotal poliser fanns synliga på perrongen och  var inte involverade i kontrollen på tåget. Bilden visar väntkuren som disponerades av poliserna som skydd mot den kalla vinden samt det staketet som avdelar perrongen. Efter 5 minuter lämnade tåget Hylie för fortsatt färd.

Betraktelser
Vad går då att säga om transportörens id-kontroll på Kastrup och polisens gränskontroll i Hylie? Säkerligen en hel del, men jag väljer att här lyfta fram följande. En uppenbar observation är att de fysiska platserna inte är designade för att på ett smidigt sätt kunna kontrollera ett stort passagerarflöde. På Kastrup används stolpar och band för att styra flödet vid kontrollerna. Vid Hylie fanns ett metallstaket uppsatt som en avdelare av längsledes på perrongen för att kanalisera avstigande passagerare mot särskilda utgångar där polisen genomförde sina kontroller.

Att arbetsmiljön för kontrollanterna i Kastrup och poliserna i Hylie inte var helt optimerade var tydligt då deras arbete skedde utomhus snarare än i de angränsande inomhusmiljöerna som fanns på de aktuella stationerna. Min poäng är inte att jag är så oroad över kontrollanterna och polispersonalen, de har nog tillgång till bra personlig utrustning. Vad jag vill lyfta fram är att organiseringen på plats visar tecken på att vara skyndsamt åstadkommen.

Fotograferingen av mitt ID-kort av kontrollanterna på Kastrup gav viss bismak då det för mig som individ saknades information om varför fotograferingen sker och hur bildmaterialet kommer att behandlas och hur länge som det kommer att lagras. Att ett säkerhetsföretag på uppdrag av en transportör fotograferar ett stort antal ID-handlingar kan ju i bästa fall vara en fungerande nödlösning för att säkerställa att id-kontrollerna faktiskt genomförs. Men i värsta fall så öppnar detta upp för risker som vi kanske idag inte riktigt kan överblicka. Vilka har tillgång till de system där informationen lagras? Vem eller vilka utvecklar och sköter driften för det aktuella systemet och tillhörande infrastruktur?
Det kan finnas en mängd svagheter och risker i lösningar som skyndsamt och under tidspress införs, särskilt om det handlar om så känsliga och värdefulla saker som ID-handlingar. Då kontrollen och fotograferingen av mina id-handlingar sker i Danmark så är det upp till danska myndigheter att kontrollera att lagringen av dessa uppgifter sker på ett korrekt och säkert sätt.

Avslutningsvis kan jag nog betrakta id-kontrollen i Kastrup som ett för sitt syfte fungerande administrativt stängsel. De personer som saknar tillsynes giltiga id-handlingar kommer att stoppas. Men enligt volontärerna från Röda Korset  på centralstationen i Köpenhamn så är id-kontrollen som hinder, långt ifrån det värsta hindret som flyktingarna behövt hantera under sin resa. De som verkligen vill, hittar andra vägar till ett högre pris och/eller större risker.

Den pågående flyktingsituationen lockar fram en enorm kraft med olika initiativ för att stötta och bidra. I helgen pågår HackForRefugees som är ett Hackathon där en mängd olika utvecklingsteam arbetar med olika tekniklösningar som på olika sätt kan underlätta för flyktingar. Jag var under lördagen på plats och fick möjlighet att ta del av de spännande projekten.

Det är väldigt inspirerande att ta del av denna positiva kraft och den genuina viljan att bidra. Förhoppningsvis kommer flera av de idéer som teamen arbetar med att bli konkreta tjänster som når ända fram till att göra skillnad i flyktingarnas vardag.

Läs mer på hackforrefugees.com

De svenska välfärdssystemen var inte designade för att snabbt kunna öka sin kapacitet och hantera den till synes överraskande ökningen av asylsökanden. Resultatet är att flera av välfärdssystemen är hårt belastade. I sammanhanget bör det nämnas att flera av välfärdssystemen redan innan flyktingkrisen inte var i särskilda bra skick (med t.ex. bostadsbrist, resursproblem i skolan, köer i vården, tuff arbetsmarknad)

Men nu är situationen som den är och det är dags att verkligen börja arbeta med att åstadkomma effekt. Men vilka är kallade att bidra till att hantera konsekvenserna av flyktingsituationen? Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB) och Migrationsverket är två av de centrala myndigheter som har ett betydande ansvar att hantera konsekvenserna. MSB genom sitt samordningsansvar och Migrationsverket genom sitt myndighetsuppdrag. Naturligtvis är fler centrala myndigheter involverade och tar ansvar, men framförallt hamnar ett stort ansvar på kommunerna. Dock räcker det inte att bara det offentliga Sverige är involverade. Nu om någonsin kräver situationen ett fungerande och effektivt arbete med privata aktörer men också med etablerade frivilligorganisationer och den framväxande kategorin av spontanfrivilliga.

Behovet av inriktning och samordning är uppenbar. Mängden samverkanskonferenser som initieras och leds av MSB är över tid betydande. I den nu aktuella situationen behöver samhällets samlade resurser användas på ett klokt sätt för att få nödvändig effekt. Men frågan som måste ställas är hur väl samordningen fungerar och vad effekten består av.

• Bidrar samtliga kommuner på ett jämlikt sätt att ordna boenden för asylsökanden?

• Bidrar intresseorganisationerna inom fastighet och bygg till att snabbt skapa nya former för bostadsbyggandet.

• Får frivilligorganisationerna ett bra stöd från kommunerna för att bedriva sitt sociala arbete på asylboenden?

• Genomför arbetsförmedlingen yrkeskartläggning av de asylsökanden tidigt efter deras ankomst till Sverige?

• Stödjer länsstyrelserna det regionala näringslivet med att ordna fram praktikplatser under asyltiden?

• Bidrar Universitet och Högskolor till att validera asylsökandes kompetenser?

• Skapar riksidrottsförbundet möjlighet till idrottsintegrerad språkundervisning i samarbete med lokala idrottsföreningar.

Frågorna är kanske lite tillspetsade men min poäng är att fler behöver göra mer för att mer skall bli gjort. Flyktingsituationen innebär att samhällets alla olika delar behöver ta ansvar och bidra. Att en mycket stor mängd initiativ på flera olika samhällsnivåer behöver samordnas är uppenbart. Frågan är bara det svenska krisberedskapssystemet klarar av att bidra på ett effektivt sätt.

Om den effekt som vi ser idag är det som svensk krisberedskap maximalt kan leverera så finns det all anledning till oro, speciellt om vi tror att flyktingsituationen av en eller annan anledning kan utvecklas på ett överraskande sätt.

Idag besökte jag tillsammans med vår forskargrupp Ursand Camping som är en traditionell camping vars campingstugor används som ett tillfälligt asylboende. Det var väldigt givande att ta del av berättelser från de syriska flyktingar som vi fick möjlighet att prata med. Flera av dem berättade om att de har familjemedlemmar kvar i Syrien och hoppas att de kan komma efter så snart som möjligt.

Vi fick många frågor om Sverige och hur situationen på arbetsmarknaden ser ut.  Under vårt besök träffade vi också på ett par personer från den lokala Röda Kors organisationen som på olika sätt stöttar med aktiviteter som språkundervisning under de annars ganska innehållslösa och långsamma dagarna i väntan på asylbesked.