Det verkar som om viktiga erfarenheter som myndigheter gör i samband med skarpa komplexa händelser inte duger att använda för lärande.

Fortfarande saknas en publikt tillgänglig rapport av myndigheternas insatser i reaktion mot självmordsbombaren i Stockholm. Istället har Willem Agrell skrivit en spännande analys kring svårigheterna kring varseblivning utifrån dåden i Oslo och på Utöya. [länk till pdf]

Nu när det gått nästa ett år efter skadegörelsen i Husby 2013 finns det mig veterligen fortfarande ingen publik rapport kring myndigheternas agerande. Polisens utvärdering blev hemligstämplad och det enda konkreta som kommit fram är att beredskapen var för dålig och att polisen behöver ha tillgång till vatten och energikakor för att klara längre insatser[1]. Kanske är det så att en anpassad publik version av polisens utvärdering kommer att släppas inom kort, låt oss hoppas på det. Insikter kring den extrema arbetssituationen för polisens personal på plats i Husby finns att ta del av i Polistidningen (Stort tack till Eva Schoultz @ESchoultz för tipset).

Händelserna i Husby är värdefulla ur flera perspektiv då det krävdes en omfattande insats av en mängd myndighetsaktörer samt en oerhört viktig insats av frivilliga, föreningar och företagare i lokalsamhället Husby. Här blir frågor kring orsak-verkan i krisförloppet särskilt intressant, både kring hur händelserna startade (finns det en tydlig start) och hur händelseförloppet kom att avslutas (finns det ett definitivt slut).

Att i den komplexa väv av olika aktörer som involverades försöka förstå hur olika beslut och ageranden påverkade varandra är av vikt för en rad krisberedskapsaktörer. Sådana insikter kan stegvis utveckla aktörernas förmåga att agera vid komplexa händelser där det krisfenomenet är av socialkaraktär snarare än fallerande teknik eller extrema naturfenomen.

För den som är intresserad av händelserna i Husby och myndigheternas agerande, bör studentuppsatsen ’Samverkan vid Social oro – en implementeringsstudie om samverkan vid oroligheterna i Husby 2013’ [2] av Jennie Eriksson på Försvarshögskolan läsas. I uppsatsen ställs frågan: Varför uppstod en diskrepans mellan den planerade samverkan och verkligheten?

Uppsatsen bygger på intervjuer med fyra personer (stabschef på polisen, närpolischef Kista, projektledare Västerortspolisen, Säkerhetsenheten Stockholmsstad) som i sina olika roller och sitt arbete under händelserna har insikter och erfarenheter av vikt för studien.

Studien visar att den diskrepans som uppstod berodde på att nödvändiga förberedelser för den typ av samverkan mellan myndigheter som krävdes för den aktuella situationen inte var gjord. Vidare visar studien att det fanns problem med att få de tilldelade extra resurserna i händelsen att förstå uppgiften samt att de hade en bristande vilja att utföra uppgiften utifrån den planerade samverkan. Det saknas dessutom kapacitet att möta det omfattande intresset från media. Vidare fanns det brister i underrättelsearbetet och tillgång till språkkunnig personal.

Uppsatsen har naturligtvis sina svagheter, men då ovan orsaker kan identifieras inom ramen för en studentuppsats så finns det all anledning för polisen specifikt men också övriga myndigheter att vara öppna kring sina erfarenheter från komplexa händelser. Slutsatserna i uppsatsen blir extra läsvärda mot bakgrund av rapporten från 2012 där Polismyndigheten i Stockholms län presenterar ‘Utvärdering av samverkan för att förebygga social oro i Järvaområdet‘.

För den kunskapstörstande i ämnet social oro finns en rad intressanta rapporter på http://polisen.azurewebsites.net/

• Eriksson, Jennie, (2013) Samverkan vid social oro – en implementeringsstudie om samverkan vid oroligheterna i Husby 2013. Försvarshögskolan, Stockholm.
• Polismyndigheten i Stockholms län. (2012, reviderad 2014). Utvärdering av samverkan för att förebygga social oro i Järvaområdet. Stockholm: Polismyndigheten.

Uppdatera 2014-02-13 med länk till Polistidningens artikel om lärdomar från Husby.