Om man gör sitt bästa och följer de protokoll och metoder som står till buds men att det ändå inte blir helt korrekt, skall man då be om ursäkt? Denna fråga har nu blivit aktuell efter att den historiska snöstormen över New York delvis uteblev. Om det är så att krisberedskapsaktörer förväntas att börja be om ursäkt för sin strävan att skydda den enskilde och samhället i stort vid vad man uppfattar som en annalkande fara, då behövs det ett raskt byte av modell från att arbeta proaktivt till att enbart agera reaktivt.

Professionella bedömningar av enskilda experter sker inte i ett isolerat vakuum utan som komponenter i ett system av system av aktörer. Att den enskilde experten skall be om ursäkt för att en bedömning av ett framtida händelseförlopp inte matchade det faktiska utfallet känns otidsenligt. Man får hoppas att de ursäkter som bland andra meterologen Gary Szatkowski [https://twitter.com/GarySzatkowski] gett uttryck för på Twitter handlar om en ödmjukhet inför sin maktposition snarare än ett behov av att bemöta kritik.

Det är naturligtvis alltid viktigt att kunna vara självkritisk och att i efterhand våga vrida och vända på vad som skulle kunna gjorts annorlunda samt identifiera svagheter. Men sådan självkritik behöver göras i ett sammanhang där det är systemet som kritiseras, skärskådas och debatteras, inte individerna. Alltför ofta söks det efter enskilda hjältar och enskilda syndabockar. Branden i Västmanland, Massvaccineringen vid Svininfluensan, Tsunamihanteringen, branden på Backaplan är alla exempel på händelser där det söks hjältar men där det framförallt söks efter syndabockar.
I efterdyningarna efter branden i Västmanland får man nästan bilden av att det var räddningstjänsterna som skapade branden och det torra vädret. Nog var det väl så att Lars Danielsson utlöste jordskalvet som skapade Tsunamin, Mass-vaccineringen var väl ett resultat av en ondsint medicinsk sammanslutning. Eller hur?!?

Skall samhällets krisberedskap kunna utvecklas för att kunna möta de framtida utmaningarna så krävs det ett lärande, baserat på framgångar och misslyckanden, utifrån ett systemperspektiv. Det finns annars en stor risk att krisberedskapsaktörer kommer att utveckla en ursäktshetskultur där enskilda roller inte kommer att vilja göra professionella bedömningar i situationer som kännetecknas av dynamik, osäkerheter och tidspress.