Idag kan vi läsa på MSB.se att den tidigare planerade insatsen med sök och räddningsteam till jordbävningsdrabbade Nepal justeras. Vid en första anblick kanske denna justering inte är något att orda över. Men i ljuset av hur internationella insatser kan resultera i att fel resurser, materiel och kompetenser skickas iväg är dagens besked mycket glädjande.
I nyheten på MSB.se kl 13:03 kan vi läsa om att insatsen designas om utifrån de behov som OCHA fått besked om från den Nepalesiska regeringen.
Just att uttrycket ‘designas’ används i nyhetstexten är spännande då det signalerar att insatser och organisering av insatser av naturen är föränderliga. De som planerar och leder insatser behöver kontinuerligt stämma av och vid behov justera inriktningen och åtgärderna för att svara upp mot identifierade hjälpbehov. Design är verktyget för att hantera en föränderlig omvärld. Att designa om en insats redan innan ett team har skickats iväg skall alltså ses som mycket positivt. Att begreppet ‘designas om’ användes i texten gläder kanske främst en del akademiker med stort intresse för ledning och samverkansfrågor. Men i grund och botten är användningen av större betydelse än rent akademiskt då det innebär bättre förutsättningar för ett lyckat insatsarbete.
Design of digital practice [in sports] 
Hej Jonas,
Din betraktelse stämmer bra med den metamorfos teamet genomgick före avfärd till Nepal. En iakttagelse jag gjort under insatsen är att man måste sälja in anpassningen och vilken kompetens den nya strukturen har. Det räcker inte med adaption om omvärlden inte kan tolka den. /Sten Andersson
Tack Sten för din kommentar. Håller med dig om att kommunikation med ett team vars sammansättning skall förändras är lika nödvändig som komplex. Den personal som med kort varsel mobiliserat har en mängd förväntningar kring den kommande insatsen och sin eget förväntade bidrag. Att då plötsligt få veta att just sin specifika kompetens inte längre behövs skapar helt naturligt stor frustration. Här gäller det att ledningen för insatsen lyckas förklara situationen och fånga upp de känslor som ofrånkomligt bubblar fram.
Vi har ju i media kunnat läsa om en liknande situation kring Ebolainsatsen där insatspersonal uttryckt frustration kring att då arbetet på plats i Liberia inte harmonierade med individens förväntningar.
Ur ett systemperspektiv handlar det ju om att arbeta i linje med ett uppdrag som kan komma att förändras. Men för en individ behövs ett ledarskap som ger stöd för att meningsfullt tolka hastiga och radikala förändringar av ett uppdrag.
Här har nog en stor mängd organisationer mycket att lära och förbättra. Jag hoppas det blir möjligt att på något sätt få medverka vid uppföljningen av de gjorda erfarenheter från MSBs insats i Nepal.
Hej Jonas, jag håller med dig angående den interna kommunikationen och den var tydlig för oss vid denna insats. Det jag avsåg i inlägget var extern kommunikation med samverkande organisationer. Modulbygda insatsteam har en igenkänningsfaktor där ingående aktörer har ett gemensamt språk och förmågeuppfattning. Vid situationsanpassad design uppstår en ny paketering av förmåga som tydligt måste beskrivas för samverkande parter. Vi hade en liknande situation under SNAM-insatsen till Indien, då det var svårt att nå ut med förståelse för teamets förmåga och kompetens. /Sten Andersson
Hej Sten, härligt att höra att internkommunikationen och förankringen internt fungerade bra. Det du belyser är mycket intressant då en modulstrategi verkar bli allt mer populär i dessa sammanhang. Modularisering har begreppsmässigt en intuitivt positiv klang. Men att anpassningsförmågan också innebär utmaningar kring att kommunicera sin för situationen specifika förmåga är nog inte tillräckligt belyst i dessa sammanhang.
Naturligtvis finns det alltid en viss osäkerhet kring den faktiska förmågan i de fall då man står inför beprövade koncept. Att ha en teoretisk förmåga är en sak, men att omvandla den till faktiskt agerande är ju en annan sak. Hur den situationsanpassade förmågan kan och bör kommuniceras till samverkande parter är onekligen en spännande fråga i kommande forskning. Kanske har forskarna kring Christian Uhr i Lund tankar och idéer kring detta. För min egen del så skulle det vara väldigt värdefullt att kunna ta del av exempel från fältet där det ‘designade’ skapar friktion i gränssnittet mot andra aktörer.
Exempel från verkliga händelser är av stor vikt då de som uppmärksammar och i vissa delar argumenterar för situationsanpassad / designad förmåga just nu har vind i seglen. Jag själv är ju en av dessa men då mitt intresse ligger i att utveckla lösningar som fungerar i verkliga situationer (inte bara rent konceptuellt) så är jag både i behov av och intresserad av att ta del av sådana erfarenheter.