Den 24 april i år presenterade SVD nyheten om ett projekt i Stockholm som skall öka chansen att överleva ett hjärtstopp. Genom ett larmsystem baserat på mobiltelefon med gps kan bland annat taxiförare och väktare snabbt larmas om en person i närheten har drabbats av hjärtstopp och där använda sig av en liten defibrillator i avvaktan på att ambulans skall anlända.

Härom dagen fick jag ta del av en episod från verkligheten när jag hade ett möte med ambulanspersonal. Bakgrunden är följande: I Göteborg genomförs varje sommar ett antal reparationsarbeten av broar och tunnlar vilket medför begränsad framkomplighet, inte bara för turister och de bosatta i Göteborg, utan också för räddningstjänst och ambulans.

Ambulanspersonalen fick larm om en person som drabbats av hjärtproblem. Platsen var 200-300 meter från en av brandstationerna i Göteborg. Ambulans larmades till platsen, dock inte räddningstjänsten. Ambulanspersonalen körde vägen via en av huvudlederna och ner mot Tingstatunneln där reparationsarbeten pågår. På grund av köer och avsaknaden av “vägren” hade ambulansen mycket liten hjälp av att påkalla fri väg med hjälp av blåljus och sirén. Tiden för att ta sig till personen med hjärtproblem tog betydligt längre tid än än de 6-7 min som det borde tagit.

Kanske borde ambulansen tagit en annan väg, kanske kunde ambulansföraren pressat på mer eller gjort mer för att komma snabbare fram. Men frågan som jag ställer mig är: Varför fick inte personalen på brandstationen vetskap om händelsen. Dom skulle ju ha kunnat vara där på 1 minut. Nu fick dom aldrig kännedom. Kanske skulle operatören på SOS-alarm varit mer kreativ när det stod klart att ambulansen skulle bli försenad. Jag tror dock inte att de enskilda individerna i denna händelse skall bära någon skuld till den tragiska utgången av händelsen. Snarare pekar händelsen på systeminkompetens.

Varför organiseras inte denna typen av verksamheter utifrån ett hjälpbehov och utifrån den hjälpsökande? Räddningstjänst har enligt lag ett ansvar att rädda liv, Sjukvården lika så. Polisen skall bland annat säkerställa trygghet. Utifrån hjälpbehovet hos den hjälpsökande spelar det ingen roll att de olika blåljusverksamheterna har olika styrning, budgetar och strukturer, så länge som den hjälpsökande får adekvat hjälp. Det behövs en bättre insatstransparens mellan de olika verksamheterna för att uppnå insatser som utgår ifrån den hjälpsökande. Att få de olika verksamheterna att samverka är inget tekniskt problem. All teknik som behövs finns eller kan skapas med mycket små medel.

Den stora utmaningen är att ändra attityden hos de olika verksamheterna i deras förhållningssätt mot varandra. Transparens innebär bland annat öppenhet och insyn. Kanske inte helt enkla begrepp vare sig för Polis eller Sjukvård, eller kanske inte ens för Räddningstjänsten. Men det är dags att börja arbeta med detta. I framtiden behövs mer av integrerade team där polis, räddningstjänst och sjukvård jobbar tillsammans i varandras organisationer och med olika grupper ute i samhället. Detta kommer bli en tuff uppgift då nuvarande trend är att försöka distansera sig från varandra för att tydligt markera vem som är vem i förhållande till allmänhet, men också av upphandligs- och budget-politiska skäl.

Exemplet som jag inledde med där taxiförare och väktare knyts in i hjälparbete och räddningsinsatser är ett spännande projekt som på ett bra sätt visar att det finns nya vägar att utforska. Det är dags att se hjälpbehovet hos den enskilde som ett designproblem där blåljusorganisationerna med organisatorisk och resursmässig flexibilitet skapar insatser och resursanvändning som är insatsspecifika. Insatsen skall väl om något just ta sin utgångspunkt i vad som behövs här och nu, inte vad som är enklast för den utförande organisationen.