Den senaster tiden har Göteborgs-Posten haft en serie med artiklar med fokus på ambulansverksamheten i Göteborgområdet. Ambulansverksamhetens ansvariga fått förklara hur det kan komma sig att personer som uppfattar sig vara i behov av ambulans inte fått det inom en rimlig tid. Ur SOS-alarms perspektiv kan det kanske vara lite klurigt att besvara frågorna från journalisterna då SOS-alarm av hänsyn till sin kundrelation med VGR inte nödvändigtvis kan eller bör skylla över problemen på sin kund.

I gårdagens GP fanns en artikel om hur Räddningstjänsten i Stor-Göteborg utför runt 500 så kallade “I väntan på Ambulans”-uppdrag. Kostnaden för det avtal som slutits melllan Räddningstjänsten och Ambulansverksamheten är enligt uppgift i tidningen på 500.000 SEK, dvs c:a 1000 SEK per uppdrag. En i mina ögon ganska blygsam kostnad när en förmodad räddningsenhet med en 1+4 bemanning larmas ut i väntan på ambulans.

I mina ögon är “I Vänta På Ambulans” (IVPA) en ganska bra nödlösning på ett mer allvarligt problem. Det fundamentala problemet är att ambulansverksamheten är under dimensionerad i förhållande till de toppar i belastningen som allt oftare verkar inträffa. I väntan på Ambulans är kanske snarare ett uppdrag som har den underliggande dimensionen av “I väntan på ökad budget” eller “I väntan på politiskt ansvarstagande”. Att räddningstjänsten kan bistå med resurser är bra, men kompetensnivån samt förmåga hos en personalen i en räddningsenhet är kanske inte den samma som hos personalen som arbetar med ambulanssjukvård. Om skillnanden verkligen är av vikt är svårt att säga. Men som forskare skulle det vara intressant att djupstudera de händelser som räddningstjänsten varit engagerad i vid IVPA. Kanske är IVPA ett tidigt tecken på att de gamla stuprören mellan organisationerna är påväg att rivas ner för nya former för samarbete och integrerat arbete. Eller så är detta bara en nödlösning i väntan på politiskt ansvarstagande.