Eric Rönnegård, fd Polischef, publicerar på NewsMill i slutet av juni reflektioner och åsikter kring hur svensk krisledning borde organiseras. Hans reflektioner är baserade på de erfarenheter som han fått under SAMÖ/KKÖ. I stort går Erics argumentation ut på att länsstyrelserna har en för svår uppgift och är för dåligt rustade för att bedriva krisledning vid en olycka av den storlek som SAMÖ/KKÖ omfattade. Lösningen skulle vara att skapa en Krisledningsmyndighet med nationellt ansvar och nationella befogenheter att bedriva ledning vid en nationell kris.

Artikeln har många goda poänger och den kritik som Eric lägger fram är svår att blunda för. I stort håller även jag med om att Sverige saknar den krisledningskapacitet som vi borde kunna ha. Dock är jag tveksam till de lösningar som Eric argumenterar för.

En tänkt krisledningsmyndighet skulle ha ansvar och befogenheter att leda hanteringen av en uppkommen kris. Eric skriver; “…efter ett eventuellt klartecken från ministern bör chefen för krisledningsmyndigheten ges ansvar och befogenhet att självständigt leda insatsen, strategiskt och övergripande operativt.”

En stilla undran är vad denna chef skall leda då det inte framgår om krisledningsmyndigheten också skall ha operativa resurser eller om operativa resurser skall rekvireras från berörda myndigheter. Följande frågor behöver besvaras:

– Skall krisledningsmyndigheten leda genom samverkan med andra myndigheter och genom tvingande direktiv frånta dessa myndigheter deras rättigheter att själva besluta om sin resursanvändning?

– Skall krisledningsmyndigheten ha egen expertis inom CBRNE, skydd mot smittsamma sjukdomar, brand, anti-terrorism, hantering av komplex ordningsstörning i urbana miljöer m.m, eller skall myndigheten dra nytta av den sakexpertis som finns på respektive expertmyndighet?

Dessutom, oavsett var ledningsansvaret för krishantering läggs så kommer det finnas en samverkans- och samordnings- komplexitet som behöver hanteras mellan organisationer och mellan administrativa nivåer i det statliga systemet. Nedan ges några enkla exempel:

Centraliserad nationell krisledning
– Vid en centraliserad nationell krisledning kommer det finnas distinkta utmaningar att samordna och samverka med olika regionala aktörer och en stor mängd lokala organisationer som besitter de operativa resurserna. En utmaning som ej bör underskattas.

Distribuerad lokal krisledning
– Vid en distribuerad lokal krisledning uppstår samma problem fast i ett omvänt perspektiv. Den lokala beslutsfattaren får en omfattande samverkansproblematik som delvis smittutbrott likt det i Östersund ofta ger utmärkta exempel på. Alltså, i sådana händelser behöver en kommun samordna både med regionala och nationella aktörer.

Regional krisledning
– Vid regional krisledning uppstår en dubbel samverkans- och samordningsproblematik som pressar från tre håll. En betydande kraft kommer från nationella myndigheter och en svagare men dock omfattande kraft kommer från den underliggande kommunala nivån. Vidare återfinns också en viss belastning från den samverkan som behöver ske horisontellt med andra regionala aktörer.

Att etablera och upprätthålla en god krisledningskapacitet är i första hand inte ett strukturellt problem som löses genom att organisationsdiagram modifieras. Alla strukturer har sina för och nackdelar. Lösningen måste därför sökas på annan plats och med andra medel. Krisledningskapacitet byggs med hjälp av metodik och kompetens. Metodiken och kompetensen skall säkerställa en förmåga att snabbt agera mot en given händelse oavsett den myndighetsstruktur som agerandet behöver ske som utgångspunkt ifrån. Det är hög tid att ta kostnaden att utveckla sådan metodik och kompetens.