Morgonens eko-nyheter på Sveriges Radio: “Var tionde brandman borta sedan år 2000”. Nyheten är kanske inte direkt överraskande för alla oss som följt utvecklingen inom svenska räddningstjänst de senaste tio åren. I inslaget ställs de klassiska motsättningarna, ekonomi, arbetssituation, produktion och resultat mot varandra. Självklart styr ekonomin hur mycket bemanning som är möjlig. Att inte acceptera ekonomi som en starkt styrande faktor är väl omöjligt mot bakgrund av den värld vi lever i. Att mäta produktivitet och uppnådda resultat av den bemanning som finns är väl inte heller något revolutionerande. Det görs i de flesta moderna verksamheter, inklusive kommunal räddningstjänst. Frågan är väl vad som skall mätas och på vilket sätt. Här finns det en utvecklingsmöjlighet för svensk räddningstjänst.

Finns det misslyckade räddningsinsatser?
Denna frågan är provocerande men också relevant. För om svaret är JA då blir nästa fråga; vad beror detta på? Kanske är det relaterat till bemanningsnivån, kanske beroende på andra saker. Det känns viktigt att våga diskutera detta. Sjukvården har ju med vånda lyckats komma framåt en bit i denna fråga, dock inte hela vägen.

Det kan dock vara svårt att veta om saker och ting kunde gjorts annorlunda i den specifika räddningsinsatsen. Många av oss har tagit del av problematiken att avgöra vad som är en lyckad räddningsinsats, särskilt om den ekonomiska sidan skall vägas in. En viktig aspekt som inte togs upp särskilt mycket i inslaget är de kritiska val som behöver göras när en räddningsstyrka kommer till en olycksplats och står inför en uppgift som är övermäktig i termer av kapacitet. Hur ofta och vad händer när en eller flera räddningsstyrkor behöver göra obekväma och drastiska prioriteringar pga av att de har begränsad kapacitet (resurser och personer) i förhållande till händelsen. Vad kostar en upplevd misslyckad räddningsinsats? Finns det ens misslyckade räddningsinsatser? Går det att härleda sådana konsekvenser till ekonomi eller kommer det alltid att leda till att enskilda personer utpekas och straffas för sitt specifika agerande?

Vem vågar prata om detta?
Det krävs nog både stort mod, god kultur, gott ledarskap och professionella medarbetare för att våga diskutera ett misslyckade som kanske inneburit att liv, egendom och miljö gått förlorade.