Den pågående flyktingsituationen har synliggjort att det finns en hel del svagheter i den svenska samhällsväven. Att svenska samhället darrar till när 100.000+ människor under ett par månader söker sig hit, är för många överraskande. Hade vi inte högre kapacitet, frågar sig en del. Som alltid är vissa delar av samhället mer utsatta än andra, liksom att olika geografiska regioner upplever en högre belastning än andra. SKL menar att den ojämna belastningen behöver hanteras för att öka den totala kapaciteten[1].

Kommuner indikerar att förvaltningar går på knäna och att det är stora problem med att upprätthålla en fungerande verksamhet [5] och att det finns risk för undanträngningseffekter[6].

Migrationsverket informerar att det är mycket svårt att hitta boenden till de nyanlända och att det finns behov av att sänka kvalitén för att kunna erbjuda tak över huvudet till alla [7]. I perioder har det dessutom varit omöjligt att erbjuda någon form av boende åt alla.

Initiativ av centrala myndigheter att snabbt bygga tältläger har dessutom visat sig vara krångligt då lagstiftning och kommunalt agerade satt stopp för en sådan snabbhet [2]. I andra fall har kommuner undvikit att bidra med boenden trots att boendemöjligheter har funnits. Hänvisningar till oklarheter kring ansvar för skolgång för barn samt otydligheter kring ersättningsnivåer har angetts som skäl till att inte skapa nya boenden. I andra fall har försäkringsbolagen höjt premierna på ett sätt som stoppat användning av befintliga lokaler som flyktingboende [3].

Vidare kan vi ta del av nyheter om att flyktingsituationen kostar stora belopp där mottagandet av ensamkommande ungdomar har blivit mycket kostsamt. Det verkar dessutom ha blivit så kostsamt så att ledande profiler för kommersiella bolag inom flyktingboenden ser problem med utvecklingen [4].

Politiska verktyg som ena dagen är belagda med beröringsskräck blir plötsligt värdefulla verktyg för att skapa en ‘paus’ i det svenska mottagandet. Beslutet att införa ett transportörsansvar för att säkra identiteten på passagerare på tåg, bussar och färjor är intressant, då det ofta jämställs med att ett liknande ansvar finns för flyget. Skillnaden är dock att på flyget fotograferas inte id-handlingen och lagras under oklara former i IT-system hos säkerhetsföretag.

Beskrivningarna ovan indikerar att det finns en rad frågor som borde studeras på både bredden och djupet. Men framförallt tycker jag att situationen indikerar att svenska myndigheter haft svårigheter att stå förberedda inför den nu aktuella situationen. Det verkar som frågor av krisberedskapskaraktär helt enkelt fallit mellan stolarna.

1. Hur bör arbetet organiseras med att skapa inkvartering åt ett stort antal personer?
2. Hur bör arbetet organiseras med att skapa olika grader av striktare gränskontroller?
3. Hur bör arbetet organiseras med att förbereda ankommande barn till en svensk skolgång?
4. Hur bör arbetet organiseras för att påbörja språkundervisning redan under asylprövningstiden?
5. Hur bör arbetet organiseras med att validera kompetens för en snabbare entré i yrkeslivet?
6. Hur bör arbetet organiseras för att ta hand om ett stort antal ensamkommande barn och ungdomar?
7. Hur bör arbetet inom sjukvård och tandvård organiseras för att klara både den planerade och akuta verksamheten?

Myndigheter på central, regional och lokal nivå verkar helt ha missat att skapa beredskap för och förmåga att snabbt ställa om inför att adressera ovan frågor. Det blir ju knappast enklare då frågorna skär över myndighetsgränser.

Många av ovan frågor har hanterats reaktivt under hösten. Några frågor har hanterats av myndigheter, andra av frivilligorganisationer. Kanske är det så att även om den formella samhällsväven har sina brister, så kan dessa kompenseras av alla de initiativ som poppar upp på olika nivåer av olika typer av frivillighetsgrupperingar.

Det är dock viktigt att här också poängtera att en stor mängd individer i sina roller på olika myndigheter gjort ett fantastiskt arbete med att hantera en uppsjö olika problem utifrån i många fall otillräckliga resurser och oklara direktiv uppifrån. En studie av övertidsuttag, dispenser för överträdelse av arbetstidslagstiftningen samt sjukskrivningar skulle troligtvis kunna illustrera kostnaden för dessa uppoffringar

Under vintern och våren kommer jag tillsammans med kollegor att fortsätta studierna kring hur flyktingsituationen påverkat arbete och organisering hos myndigheter på regional och lokalnivå. Jag hoppas att vi över tid kan få beskrivande exempel på hur olika verksamheter ser på de frågor som listas ovan.

[1] http://nyheter24.se/nyheter/politik/823708-skl-manga-kommuner-kan-ta-emot-fler-flyktingar

[2] http://www.svd.se/bygglov-for-taltlagret-i-revinge-drojer

[3] http://www.svd.se/forsakringsbolag-stoppar-flyktingboende

[4] http://www.svd.se/bert-karlsson-sa-kan-kostnader-for-flyktingar-sankas

[5]http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6282972

[6] MSB:s Nationell Lägesbild för de operativa aktörernas samlade hantering av flyktingsituationen 151103

[7]http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6318450