Flyktingkrisen verkar inte längre ses som en akut humanitär kris utan snarare en kostnad som behöver reduceras, avräknas och  uppräknas åt olika håll. Något som berörde oss djupt på ett mänskligt plan för ett år sedan riskerar idag att bli en fråga som snarare handlar om vem som kan vara mest skeptisk. Att många politiska partier stoppat undan fundamentala humanitära värderingar utan istället fokuserat på att hastigt komma i ordning och positionera sig i kommande röstfiskeri är för mig förvånande och svårbegripligt.

Det tycks saknas en insikt hos en del politiskt aktiva att det sker ett konkret och praktiskt integrationsarbete runt om i landet. Det pågår nu. På platser där personer som sökt asyl i Sverige har sina tillfälliga bostäder har olika delar av lokalsamhället engagerat sig för att bidra till att skapa en fungerande tillvaro. Förra helgen kunde vi läsa om Lilleby Camping och ett arbete för att skapa en fungerande tillvaro [1]. Det finns en uppsjö med exempel på språkkurser, lära sig att cykla, matlagning, kompiskurser, svenska normer och värderingar och idrottsaktiviteter som på ytan handlar om att skapa en fungerande tillvaro men som på djupet och på sikt skapar integration.

Vad många kanske inte är medvetna om är att dessa aktiviteter sker i ett kraftfält där de som uppfattar sig som de goda krafterna gör allt för att underlätta integration (Utbildning, Jobb, Hälsa). Samtidigt finns andra som troligtvis uppfattar sig som beskyddande krafter och gör allt för att behovet av integration inte skall finnas. Ur ett akademiskt perspektiv är det intressant att se hur begreppsparet TRUST och DISTRUST kan användas som analytiska linser för att förstå den bakomliggande rationaliteten hos dessa polariserade grupper. Förtroende för den enskildes kapacitet och samhällets förmåga vs Avsaknad av förtroende både för individ och samhälle.

Men tyvärr så är verkligheten mer akut än att enbart fungera som en pittoresk fond för intellektuell stimulans. Jag tror att det är av betydande vikt att synliggöra den kamp som pågår på båda sidor kring dessa intressegruppers organisering och agerande relaterat till flyktingsituationen. Efter att haft möjlighet att få lite insyn i  kampen för- och emot tillfälliga boenden och för- eller emot boende för ungdomar så är det uppenbart att en organiserad kamp pågår som på sikt riskerar att skapa svårläkta förslitningar i den lokala sociala samhällsinfrastrukturen. Att kriskommunikation ut i den lokala samhällsmyllan behöver utvecklas och förstärkas råder det ingen tvekan om. Att förtroende och tilltro kommer att bli än viktigare begrepp råder det heller ingen tvekan om. Utmaningen ligger i att formulera en genomtänkt design kring hur myndigheter kan stödja initiativ i lokalsamhället kring att skapa en förstärkt tilltro och förtroende mellan tillsynes polariserade grupper i ett globaliserat samhälle där migration är helt naturligt och självklart.

Vi behöver snabbt komma igång med ett arbete som bygger på dialog och inte konflikt. Ett arbete där aktörer som i dagsläget är starkt polariserade behöver ingå. Det är enkelt att kritisera och förlöjliga grupper med avvikande eller extrema åsikter. Det är betydligt mer arbetsamt att orka lyssna, argumentera och söka fungerande och humana lösningar.  Det är hög tid att försöka identifiera nya strukturer, metodik och teknologi som kan hjälpa till med att minska gapet mellan grupperingar, spräcka åsiktsbubblorna och riva loss i tillhörande korridorer för att få igång åtminstone en småputtrande dialog som minskar förslitningarna i den sociala samhällsinfrastrukturen. Det handlar om att få till en framtidens kriskommunikation som går på djupet snarare än med en ytlig räckvidd.

[1] http://www.gp.se/nyheter/g%C3%B6teborg/l%C3%A5ng-v%C3%A4ntan-p%C3%A5-ett-liv-i-sverige-1.3970969