Flyktingsituationen under 2015 innebar en omvälvande situation för det svenska samhället där myndigheter och många medborgare stod oförberedda inför människors hjälpbehov. Det stora antalet nyanlända människor som plötslig stod framför oss i hamnar, på tågstationer och på Migrationsverkets mottagningsenheter innebar ett brutalt uppvaknade.

Många kan vittna om en extrem situation som svenska myndigheter inte var förberedd inför. I den situationen som rådde genomfördes en hastig mobilisering av resurser där personal och funktioner på olika myndigheter blev mycket hårt belastade med att skapa tillfälliga lösningar. Ett tillfälligt tältläger byggdes upp i Revinge av specialister på internationellt hjälparbete från Myndigheten från samhällsskydd och beredskap[1]. Kongress och utställningslokaler gjordes om till torftiga mottagningsenheter[2]. Tillfälliga lokaler, campingstugor, lediga skollokaler, församlingshem med mera gjordes snabbt om till tillfälliga boende.

I denna mobilisering har vi också kunnat se hur enskilda individer, löst organiserade grupper, föreningar och frivilligorganisationer bedrivit ett omfattande humanitärt arbete för att möta de hjälpbehov som de svenska myndigheterna av olika skäl inte kunde tillgodose.

Personer som är nyanlända till Sverige kommer i många fall att under en ganska lång tid att behöva bo och bygga upp en tillvaro på någon av alla de asylboenden som finns runt om i Sverige. Även om svenska asylboenden skiljer sig från traditionella flyktingläger i andra länder där individen har begränsad rörelsefrihet, återfinns liknande utmaningar på grund av asylboendens geografiska placering eller bristande sociala sammanlänkning med lokalsamhället. I dessa fall kan även många svenska asylboenden upplevas som totala institutioner (Goffman, 1968) som knappast främjar integration utan snarare upprätthåller separation och hopplöshet.

Samtidigt visar vår genomförda pilotstudier³ exempel på innovativ organisering där nyanlända själva samt frivilliga från det närliggande lokalsamhället format en sorts nya tidens humanitära hjälpinsatser som bidrar till en integrerande tillvaro. En integrerande tillvaro kan ses som en kontinuerlig process i form av aktiviteter som ger individer, de nyanlända, tillträde till sociala arenor som främjar språklig-, kulturell-, hälsofrämjande-, yrkesmässig-, och personlig-utveckling. Dessa hjälpinsatser organiseras och genomförs på gräsrotsnivå långt från svenska myndigheters påverkan. Vad vet vi egentligen om de humanitära hjälpinsatser som kontinuerligt pågår runt om i Sverige dagligen, vecka ut och vecka in? Ganska lite. Ur mitt perspektiv finns en rad frågor som borde adresseras. Följande frågor är av särskilt intresse.

1. Hur organiseras i praktiken dessa hjälpinsatser?
2. Under vilka förutsättningar formas dessa initiativ till konkreta handlingar?
3. Vilka egenskaper och kompetenser verkar krävas för att sådan organisering skall ske?

Jag tror att myndigheter med ansvar för krisberedskap och civilt försvar har mycket att lära sig av sådan organisering för att finnas nya former för framtidens civila försvar. Ett försvar som av nödvändighet behöver ha en grund i lokalsamhällets resilience och förmåga att tillåta multipla, kompletterande och icke-koordinerade åtgärder.

Genom att studera vad som pågår i samhällets undanskymda fragila ytor där samhällsväven lider av betydande revor, kan nya insikter formeras kring hur vi kan skapa kapacitet att agera och formera humanitära hjälpinsatser under välfärdsstatens skugga.

Goffman, E. (1968). Asylums: Essays on the social situation of mental patients and other inmates. Aldine Transaction.

[1] http://www.sydsvenskan.se/2016-01-31/taltlagret-i-revinge-kostade-50-000-kronor-per-plats–minst

[2] http://www.sydsvenskan.se/2015-11-16/masshall-upplats-for-flyktingar

[3] https://jonaslandgren.com/category/refugees-and-migration/