Programmeringskurs för flyktingar i Jordanien…kan det göra någon skillnad?

Programmeringskurs för flyktingar i Jordanien…kan det göra någon skillnad?

Ibland så får en tillfälle att arbeta med projekt som har små förutsättningar att lyckas då det mesta inledningsvis är oklart, ofinansierad och osäkert.  Sedan våren 2016 har Göteborgs Universitet på initiativ av prorektor Helen Lindholm samarbetat med den då nystartade hjälporganisation vid namn Jamiya (www.jamiya.org)med att leverera högre utbildning till syriska studenter i Amman och i det stora flyktinglägret Zaatari vid gränsen till Syrien i Jordanien. 

Med slump och lite tur fick IT-fakulteten med Institutionen för Tillämpad IT en direkt fråga om det fanns möjlighet att köra en kurs i programmering på distans. Med lite tur hamnade frågan hos rätt personer som tillsammans satte igång med ett arbete att skaka fram en befintlig kurs som snabbt och “enkelt” kunde omformas till att fungera på distans på arabiska.

Genom programkoordinator Aida Hadzic engagerades lärarna Henrik Sandklef och Rikard Fröberg på avdelningen för Informatik och gjorde ett fanastiskt jobb med att omförpacka en existerande programmeringskurs till att fungera i detta nya och lite speciella sammanhang.

Syriska akademiker i exil genom organisationen Jamiya.org samarbetade med lärare på Tillämpad IT för att översätta lärmaterialet till arabiska, rekrytera studenter, organisera genomförandet av kursen och dessutom i perioder på plats i Jordanien genomfört läraktiviteter.

Kursen genomfördes av Tillämpad IT och organisationen Jamiya på två lärcentra i Jordanien i samarbete med Jesuit Refugee Services i Amman och Norwegian Refugee Council i det stora flyktinglägret Zaatari. I dessa lärcentra fanns lokala handledare som stöttat studenterna i att använda de undervisningsresurser som anpassats för distansundervisning. 

Kursen startade i början av september och examinering genomfördes i januari. Jag fick i rollen som koordinator för vårt projektet på Tillämpad IT möjlighet att åka ner och medverka vid examenstillfällena. Det var naturligtvis spännande och mycket intressant att se hur vi på Tillämpad IT faktiskt gjort ett betydande bidrag till att skapa mening och framtid för de studenterna. På lärcentret i Amman som drivs av Jesuit Refugee Services examinerades 9 studenter. På lärcentret i flyktinglägret Zaatari examinerades 11 studenter. Sammanlagt var det kring 30 studenter som registrerades vid kursstart.

 I samband med vistelsen i Jordanien har intervjuer och observationer genomförts för att öka vår kunskap kring förutsättningarna för att på olika sätt medverka i eller stödja högre utbildning i konflikt eller katastrofsituationer. Kanske är det så att en programmeringskurs för några studenter som lever som flyktingar i Jordanien inte räddar världen. Men jag tror att möjligheten för unga killar och tjejer att få kämpa med en utbildning och känna stolthet över att vara studenter, kan ge ringar på vattnet vars effekter nog inte är helt enkla att till fullo förstå.

Jag tror vi gjorde och att vi framöver gör en skillnad men den typen av utbildningssatsningar.

Advertisements

Reflektion: Dags att söka dialog och skapa en fungerande kriskommunikation för att undvika förslitningar i den sociala samhällsinfrastrukturen.

Flyktingkrisen verkar inte längre ses som en akut humanitär kris utan snarare en kostnad som behöver reduceras, avräknas och  uppräknas åt olika håll. Något som berörde oss djupt på ett mänskligt plan för ett år sedan riskerar idag att bli en fråga som snarare handlar om vem som kan vara mest skeptisk. Att många politiska partier stoppat undan fundamentala humanitära värderingar utan istället fokuserat på att hastigt komma i ordning och positionera sig i kommande röstfiskeri är för mig förvånande och svårbegripligt.

Det tycks saknas en insikt hos en del politiskt aktiva att det sker ett konkret och praktiskt integrationsarbete runt om i landet. Det pågår nu. På platser där personer som sökt asyl i Sverige har sina tillfälliga bostäder har olika delar av lokalsamhället engagerat sig för att bidra till att skapa en fungerande tillvaro. Förra helgen kunde vi läsa om Lilleby Camping och ett arbete för att skapa en fungerande tillvaro [1]. Det finns en uppsjö med exempel på språkkurser, lära sig att cykla, matlagning, kompiskurser, svenska normer och värderingar och idrottsaktiviteter som på ytan handlar om att skapa en fungerande tillvaro men som på djupet och på sikt skapar integration.

Vad många kanske inte är medvetna om är att dessa aktiviteter sker i ett kraftfält där de som uppfattar sig som de goda krafterna gör allt för att underlätta integration (Utbildning, Jobb, Hälsa). Samtidigt finns andra som troligtvis uppfattar sig som beskyddande krafter och gör allt för att behovet av integration inte skall finnas. Ur ett akademiskt perspektiv är det intressant att se hur begreppsparet TRUST och DISTRUST kan användas som analytiska linser för att förstå den bakomliggande rationaliteten hos dessa polariserade grupper. Förtroende för den enskildes kapacitet och samhällets förmåga vs Avsaknad av förtroende både för individ och samhälle.

Men tyvärr så är verkligheten mer akut än att enbart fungera som en pittoresk fond för intellektuell stimulans. Jag tror att det är av betydande vikt att synliggöra den kamp som pågår på båda sidor kring dessa intressegruppers organisering och agerande relaterat till flyktingsituationen. Efter att haft möjlighet att få lite insyn i  kampen för- och emot tillfälliga boenden och för- eller emot boende för ungdomar så är det uppenbart att en organiserad kamp pågår som på sikt riskerar att skapa svårläkta förslitningar i den lokala sociala samhällsinfrastrukturen. Att kriskommunikation ut i den lokala samhällsmyllan behöver utvecklas och förstärkas råder det ingen tvekan om. Att förtroende och tilltro kommer att bli än viktigare begrepp råder det heller ingen tvekan om. Utmaningen ligger i att formulera en genomtänkt design kring hur myndigheter kan stödja initiativ i lokalsamhället kring att skapa en förstärkt tilltro och förtroende mellan tillsynes polariserade grupper i ett globaliserat samhälle där migration är helt naturligt och självklart.

Vi behöver snabbt komma igång med ett arbete som bygger på dialog och inte konflikt. Ett arbete där aktörer som i dagsläget är starkt polariserade behöver ingå. Det är enkelt att kritisera och förlöjliga grupper med avvikande eller extrema åsikter. Det är betydligt mer arbetsamt att orka lyssna, argumentera och söka fungerande och humana lösningar.  Det är hög tid att försöka identifiera nya strukturer, metodik och teknologi som kan hjälpa till med att minska gapet mellan grupperingar, spräcka åsiktsbubblorna och riva loss i tillhörande korridorer för att få igång åtminstone en småputtrande dialog som minskar förslitningarna i den sociala samhällsinfrastrukturen. Det handlar om att få till en framtidens kriskommunikation som går på djupet snarare än med en ytlig räckvidd.

[1] http://www.gp.se/nyheter/g%C3%B6teborg/l%C3%A5ng-v%C3%A4ntan-p%C3%A5-ett-liv-i-sverige-1.3970969

Humanitära hjälpinsatser under välfärdsstatens skugga?

Flyktingsituationen under 2015 innebar en omvälvande situation för det svenska samhället där myndigheter och många medborgare stod oförberedda inför människors hjälpbehov. Det stora antalet nyanlända människor som plötslig stod framför oss i hamnar, på tågstationer och på Migrationsverkets mottagningsenheter innebar ett brutalt uppvaknade.

Många kan vittna om en extrem situation som svenska myndigheter inte var förberedd inför. I den situationen som rådde genomfördes en hastig mobilisering av resurser där personal och funktioner på olika myndigheter blev mycket hårt belastade med att skapa tillfälliga lösningar. Ett tillfälligt tältläger byggdes upp i Revinge av specialister på internationellt hjälparbete från Myndigheten från samhällsskydd och beredskap[1]. Kongress och utställningslokaler gjordes om till torftiga mottagningsenheter[2]. Tillfälliga lokaler, campingstugor, lediga skollokaler, församlingshem med mera gjordes snabbt om till tillfälliga boende.

I denna mobilisering har vi också kunnat se hur enskilda individer, löst organiserade grupper, föreningar och frivilligorganisationer bedrivit ett omfattande humanitärt arbete för att möta de hjälpbehov som de svenska myndigheterna av olika skäl inte kunde tillgodose.

Personer som är nyanlända till Sverige kommer i många fall att under en ganska lång tid att behöva bo och bygga upp en tillvaro på någon av alla de asylboenden som finns runt om i Sverige. Även om svenska asylboenden skiljer sig från traditionella flyktingläger i andra länder där individen har begränsad rörelsefrihet, återfinns liknande utmaningar på grund av asylboendens geografiska placering eller bristande sociala sammanlänkning med lokalsamhället. I dessa fall kan även många svenska asylboenden upplevas som totala institutioner (Goffman, 1968) som knappast främjar integration utan snarare upprätthåller separation och hopplöshet.

Samtidigt visar vår genomförda pilotstudier3 exempel på innovativ organisering där nyanlända själva samt frivilliga från det närliggande lokalsamhället format en sorts nya tidens humanitära hjälpinsatser som bidrar till en integrerande tillvaro. En integrerande tillvaro kan ses som en kontinuerlig process i form av aktiviteter som ger individer, de nyanlända, tillträde till sociala arenor som främjar språklig-, kulturell-, hälsofrämjande-, yrkesmässig-, och personlig-utveckling. Dessa hjälpinsatser organiseras och genomförs på gräsrotsnivå långt från svenska myndigheters påverkan. Vad vet vi egentligen om de humanitära hjälpinsatser som kontinuerligt pågår runt om i Sverige dagligen, vecka ut och vecka in? Ganska lite. Ur mitt perspektiv finns en rad frågor som borde adresseras. Följande frågor är av särskilt intresse.

  1. Hur organiseras i praktiken dessa hjälpinsatser?
  2. Under vilka förutsättningar formas dessa initiativ till konkreta handlingar?
  3. Vilka egenskaper och kompetenser verkar krävas för att sådan organisering skall ske?

Jag tror att myndigheter med ansvar för krisberedskap och civilt försvar har mycket att lära sig av sådan organisering för att finnas nya former för framtidens civila försvar. Ett försvar som av nödvändighet behöver ha en grund i lokalsamhällets resilience och förmåga att tillåta multipla, kompletterande och icke-koordinerade åtgärder.

Genom att studera vad som pågår i samhällets undanskymda fragila ytor där samhällsväven lider av betydande revor, kan nya insikter formeras kring hur vi kan skapa kapacitet att agera och formera humanitära hjälpinsatser under välfärdsstatens skugga.


Goffman, E. (1968). Asylums: Essays on the social situation of mental patients and other inmates. Aldine Transaction.

[1] http://www.sydsvenskan.se/2016-01-31/taltlagret-i-revinge-kostade-50-000-kronor-per-plats–minst

[2] http://www.sydsvenskan.se/2015-11-16/masshall-upplats-for-flyktingar

[3] https://jonaslandgren.com/category/refugees-and-migration/

Har Sveriges kapacitet ökat medan det varit ‘andningspaus’ och ‘tid för ordning och reda’ i flyktingmottagandet?

Det gått ett halvår sedan Sverige genom en rad åtgärder radikalt minskade möjligheterna för människor på flykt att ta sig hit. Argumenten bakom de hårda åtgärderna var att skapa en andningspaus och säkerställa ordning och reda i mottagandet.
Nu känns det mer än angeläget att fundera kring vad som är tänkt att komma efter andningspausen samt hur den ordning och reda som borde ha skapats också resulterat i kapacitetsbyggande. Under detta halvår hoppas man ju att berörda myndigheter tillsammans med näringsliv och civilsamhället, skapat en höjd kapacitet att skapa boenden, organisera skolverksamhet, och skapa möjligheter till försörjning. Om andningspausen verkligen bara var en andningspaus så borde kapaciteten nu finnas för att klara av för ett ökat mottagande.
När nu rapporter kommer som visar att flyktingsituationen i världen är den värsta någonsin, när Turkiska gränsvakter skjuter ihjäl flyktingar, och svenska myndigheter bråkar inbördes kring hur och om ett skepp får angöra en brygga, så verkar läget lite mörkt.
Men det finns ljuspunkter, inte minst i alla de personer som på olika sätt varit involverade i att arbeta med och stötta olika typer av temporära och permanenta asylboenden. Många av dessa människor saknade avancerade utbildningar kring organisering men lyckades tack vare stundens allvar, egen social förmåga och en stor portion uppfinningsrikedom att skapa en kapacitet som kunde omformas till agerande. Att Svenska myndigheter under samman period fick lära sig att statligt finansierade tältläger kräver kommunalt bygglov är i bästa fall knasigt.
Mängden berättelser kring hur personer på kommunala förvaltningar och frivillig organisationer med små resurser och ofattbart korta deadlines , lyckats skapa boenden och fungerande sociala miljöer är många. Vi får hoppas att någon tar sig tid att dokumentera hur detta fantastiska arbete gick till, nej föresten, går till. För det är så att arbetet är långt ifrån över även om politikerna har andningspaus. Arbetet fortsätter med att skapa fungerande boenden, fungerande skolgång för alla, skapandet av möjligheter att få till en försörjning, samt en meningsfull fritid.
Så för att besvara min egen fråga “Har Sveriges kapacitet ökat medan det varit ‘andningspaus’ och ‘tid för ordning och reda’ i flyktingmottagandet?”
så blir svaret. JA, kapaciteten har ökat men inte på systemnivå där man kanske skulle kunna tro att så skulle ha skett, utan långt ner i samhällsstrukturen där en delvis bortglömd grupp människor reparerar och hanterar de brister som uppstått i den svenska samhällsväven. Vi ser exempel på hur eldsjälar med bland annat med fokus på idrott arbetar stenhårt för att genom motion skapa integration[1][2].
Kanske är min bedömning fel, kanske är mitt perspektiv lite för kritiskt, kanske är detta bara ett resultat av insikten av att vi borde kunna göra mer. Kanske…..

ICT and Refugees: Studies by students at Master in Communication, Univ of Gotenburg

Refugees, government agencies, non-governmental organizations and grass-root volunteers are all dependent  of information and communication technologies. The use of Information and communication technologies has therefore become increasingly important in order to enable, support, manage and organize various aspects of the ongoing refugee and migration situation.

During the spring we have explored various aspects of information technology use among refugees in Sweden.  The studies have been accomplished by international students at the Master in Communication program at University of Gothenburg. My role in this work has been to provide supervision and to organize the field work.

The students have produced amazing and insightful results that indicate in a clear way the need for additional studies in order to better understand the role of ICT in the ongoing refugee situation. The results are presented at an open conference on Lindholmen today the 2nd of June. Please read more about the results here.

Reflektion kring vad prognosen från Migrationsverket betyder

 

Den fjärde februari presenterade Migrationsverket sin prognos för hur många asylsökande som förväntas komma till Sverige under 2016. När generaldirektören uttrycker ”Det går knappast att tala om en prognos längre”, så finns det all anledning att fundera igenom vilken kapacitet och beredskap som finns hos svenska myndigheter att hantera den situation som mot sommaren och höst kan bli svår att överblicka och få kontroll över.

Migrationsverkets rapport visar med tydlighet att det finns en överhängande risk för att kommuner och statliga myndigheter under året kommer att uppleva en betydande överbelastning. När vetskapen om en kommande överbelastning nu finns, är det också rimligt att skyndsamt säkerställa att nödvändiga åtgärder genomförs så att de berörda aktörerna står väl rustade inför den kommande utmaningen.

Berättelserna från höstens hantering av den omfattande mängden asylsökande illustrerar att många organisationer har goda möjligheter att bli bättre. Framförallt finns stora möjligheter att A) bli bättre på att internt organisera sig för att hantera nödvändiga insatser och B) säkerställa en fungerande och effektiv informationshantering. Allt löser sig inte med dessa två punkter, men om inte punkterna förbättras så kommer överbelastningen bli mycket kännbar. För vilka medarbetare orkar med en likadan eller värre period igen?

Mot denna bakgrund finns alltså ett akut behov av ett kunskapslyft kring ledning och samordning. Kanske är det så att MSB, SKL och Universitet/Högskolor tillsammans borde skapa ett intensivprogram där de organisationer som vill förbättra sina möjligheter att bemöta den förväntade överbelastningen kan få stöd och coaching i ledning och organisering av verksamhet under press.

Jag tror att många kommuner och myndigheter skulle vara intresserade av ett sådant program. Vad tror du?

Insights from visiting Swedish Refugee Camps

The title of this post is perhaps provoking, since we do not have the type of refugee camps that can been seen in various parts of Greece, Turkey, Lebanon and Jordan. Still, the refugee accommodations offered in Sweden can still be very isolated and constraining settings. Many temporary refugee accommodation facilities are located in the country side or in localities with limited transport possibilities. Other facilities are located in populated areas but still with a clear geographical and social isolation.

Isolation
During our pilot field-study on the ‘organisation of refugee management in Sweden’, we came across Ursand Camping that during the autumn 2015 hosted refugees (see also the december blogpost). The housing consisted of camping huts and the communal areas consisted of one large facility for meals and two large tents for leisure activities. During our visit, we talked to people that asked about their chances to find jobs, how to get in contact with Swedish authorities to validate their work certificates and what the best way is to learn Swedish. we also bumped into people from the Red Cross that had initiated some language classes. It was evident that even if this was not a stereotypical refugee camp, it had all the signs of a total institution that instead of hope communicated isolation and helplessness.

Collaboration
In a later phase of this pilot field-study, we visited the Support Group at Restad Gård, which is an organisation created by refugees with the objective to create activities that makes the time during the asylum process become more meaningful. This group consist of refugees at Restad Gård, the largest refugee facility in Sweden. The Support Group arrange a range of activities and collaborates with the local society in order to not only create activities that kills time, but even more importantly, activities that help asylum-seekers to continuously and gradually integrate to the society.

A significant difference between the two settings, are related to the time that they have existed. The Ursand Camping was a hyper temporary facility whereas Restad Gård had been in place for years. There was also a difference in the two locations physical connectedness with the local society. In the first place, there where long distances to wolk until it was possible to use bus services. At Restad Gård, the connectedness in terms of bus services where good.

We hope that we will be able to conduct additional studies to investigate in more detail how activities for refugees are organized and how local circumstances affect the possibilities to organize these events.