Det gått ett halvår sedan Sverige genom en rad åtgärder radikalt minskade möjligheterna för människor på flykt att ta sig hit. Argumenten bakom de hårda åtgärderna var att skapa en andningspaus och säkerställa ordning och reda i mottagandet.

Nu känns det mer än angeläget att fundera kring vad som är tänkt att komma efter andningspausen samt hur den ordning och reda som borde ha skapats också resulterat i kapacitetsbyggande. Under detta halvår hoppas man ju att berörda myndigheter tillsammans med näringsliv och civilsamhället, skapat en höjd kapacitet att skapa boenden, organisera skolverksamhet, och skapa möjligheter till försörjning. Om andningspausen verkligen bara var en andningspaus så borde kapaciteten nu finnas för att klara av för ett ökat mottagande.

När nu rapporter kommer som visar att flyktingsituationen i världen är den värsta någonsin, när Turkiska gränsvakter skjuter ihjäl flyktingar, och svenska myndigheter bråkar inbördes kring hur och om ett skepp får angöra en brygga, så verkar läget lite mörkt.

Men det finns ljuspunkter, inte minst i alla de personer som på olika sätt varit involverade i att arbeta med och stötta olika typer av temporära och permanenta asylboenden. Många av dessa människor saknade avancerade utbildningar kring organisering men lyckades tack vare stundens allvar, egen social förmåga och en stor portion uppfinningsrikedom att skapa en kapacitet som kunde omformas till agerande. Att Svenska myndigheter under samman period fick lära sig att statligt finansierade tältläger kräver kommunalt bygglov är i bästa fall knasigt.

Mängden berättelser kring hur personer på kommunala förvaltningar och frivillig organisationer med små resurser och ofattbart korta deadlines , lyckats skapa boenden och fungerande sociala miljöer är många. Vi får hoppas att någon tar sig tid att dokumentera hur detta fantastiska arbete gick till, nej föresten, går till. För det är så att arbetet är långt ifrån över även om politikerna har andningspaus. Arbetet fortsätter med att skapa fungerande boenden, fungerande skolgång för alla, skapandet av möjligheter att få till en försörjning, samt en meningsfull fritid.

Så för att besvara min egen fråga “Har Sveriges kapacitet ökat medan det varit ‘andningspaus’ och ‘tid för ordning och reda’ i flyktingmottagandet?”

så blir svaret. JA, kapaciteten har ökat men inte på systemnivå där man kanske skulle kunna tro att så skulle ha skett, utan långt ner i samhällsstrukturen där en delvis bortglömd grupp människor reparerar och hanterar de brister som uppstått i den svenska samhällsväven. Vi ser exempel på hur eldsjälar med bland annat med fokus på idrott arbetar stenhårt för att genom motion skapa integration[1][2].

Kanske är min bedömning fel, kanske är mitt perspektiv lite för kritiskt, kanske är detta bara ett resultat av insikten av att vi borde kunna göra mer. Kanske…..