Category: Reflektion

Reflektion kring att minska osäkerhet

Att reagera på vad som händer i sin omvärld och omvandla det vi uppfattar och föreställer oss till något form av framgångsrikt agerande tycks vara en evig fråga för alla typer av organiserade verksamheten. Handlar det om att minska osäkerhet (uncertainty) eller tvetydighet (ambiguity). Tja båda aspekterna är ju lika viktiga att hantera, men då på lite olika sätt. Osäkerheter tenderar att bäst hanteras genom att inhämta mer information medan tvetydigheter kräver en förmåga att tillsammans tolka och värdera. En del verksamheter har ganska omfattande erfarenhet av tolkning och värdering av tvetydigheter, exempelvis TiB-funktioner på nationell nivå inom krisberedskapssystemet. Andra verksamheter är betydligt bättre på att reagera på osäkerheter och snabbt organisera insatser med syfta att förbättra informationsläget. Exempel på sådant arbete är larmoperatörer som tar emot larmsamtal och därefter skickar i (larmar ut) räddningsenheter, ambulans, väktare eller polispatruller.

På senare tid har stor kraft lagts på att utveckla strukturer, processer och metoder för att utbilda och höja förmågan i svensk krisberedskap kring att bli bättre på att tolka tvetydigheter. Det har varit ett bra och ett viktigt arbete som behöver fortsätta. Men samtidigt behöver det ske en utveckling kring hur hantering av osäkerheter kan förbättras och framförallt hur olika aktörer i samarbete kan bistå varandra i att snabbt minska osäkerheter.

För att utveckla en sådan förmåga krävs någon form av bas eller infrastruktur för att skapa ett flöde av information mellan aktörerna. En sådan bas eller infrastruktur saknas idag. Infrastrukturen kan vara teknisk men i en del fall räcker det med att den är social och organisatorisk. I en studie som jag med några kollegor håller på att slutföra har vi identifierat hur en grupp operatörer från olika organisationer med begränsat teknikstöd men med en underifrån etablerad social struktur på ett intressant sätt, snabbt kan hantera osäkerheter genom korta och intensiva perioder av informationsutbyte. Vid en närmare analys av vad de faktiskt utbyter i dessa korta interaktioner så framträder ett tunt men effektivt protokoll. Detta protokoll kan närmast beskrivas som att det  formar vad som som uppmärksammats och skapar en sorts konversationskrokar på vilka operatörerna kan göra tillgängligt små informationsfragment som kan bidra till att minska osäkerhet genom att bidra till den begränsade informationsmängden.

Om allt går enligt plan så finns en rapport på plats efter årsskiftet. Fram tills dess finns nedan poster från TAMSEC2017 där delar av detta arbete beskrivs.

TAMSEC2017_poster_Landgren

Har Sveriges kapacitet ökat medan det varit ‘andningspaus’ och ‘tid för ordning och reda’ i flyktingmottagandet?

Det gått ett halvår sedan Sverige genom en rad åtgärder radikalt minskade möjligheterna för människor på flykt att ta sig hit. Argumenten bakom de hårda åtgärderna var att skapa en andningspaus och säkerställa ordning och reda i mottagandet.
Nu känns det mer än angeläget att fundera kring vad som är tänkt att komma efter andningspausen samt hur den ordning och reda som borde ha skapats också resulterat i kapacitetsbyggande. Under detta halvår hoppas man ju att berörda myndigheter tillsammans med näringsliv och civilsamhället, skapat en höjd kapacitet att skapa boenden, organisera skolverksamhet, och skapa möjligheter till försörjning. Om andningspausen verkligen bara var en andningspaus så borde kapaciteten nu finnas för att klara av för ett ökat mottagande.
När nu rapporter kommer som visar att flyktingsituationen i världen är den värsta någonsin, när Turkiska gränsvakter skjuter ihjäl flyktingar, och svenska myndigheter bråkar inbördes kring hur och om ett skepp får angöra en brygga, så verkar läget lite mörkt.
Men det finns ljuspunkter, inte minst i alla de personer som på olika sätt varit involverade i att arbeta med och stötta olika typer av temporära och permanenta asylboenden. Många av dessa människor saknade avancerade utbildningar kring organisering men lyckades tack vare stundens allvar, egen social förmåga och en stor portion uppfinningsrikedom att skapa en kapacitet som kunde omformas till agerande. Att Svenska myndigheter under samman period fick lära sig att statligt finansierade tältläger kräver kommunalt bygglov är i bästa fall knasigt.
Mängden berättelser kring hur personer på kommunala förvaltningar och frivillig organisationer med små resurser och ofattbart korta deadlines , lyckats skapa boenden och fungerande sociala miljöer är många. Vi får hoppas att någon tar sig tid att dokumentera hur detta fantastiska arbete gick till, nej föresten, går till. För det är så att arbetet är långt ifrån över även om politikerna har andningspaus. Arbetet fortsätter med att skapa fungerande boenden, fungerande skolgång för alla, skapandet av möjligheter att få till en försörjning, samt en meningsfull fritid.
Så för att besvara min egen fråga “Har Sveriges kapacitet ökat medan det varit ‘andningspaus’ och ‘tid för ordning och reda’ i flyktingmottagandet?”
så blir svaret. JA, kapaciteten har ökat men inte på systemnivå där man kanske skulle kunna tro att så skulle ha skett, utan långt ner i samhällsstrukturen där en delvis bortglömd grupp människor reparerar och hanterar de brister som uppstått i den svenska samhällsväven. Vi ser exempel på hur eldsjälar med bland annat med fokus på idrott arbetar stenhårt för att genom motion skapa integration[1][2].
Kanske är min bedömning fel, kanske är mitt perspektiv lite för kritiskt, kanske är detta bara ett resultat av insikten av att vi borde kunna göra mer. Kanske…..

Involvera lokalsamhället i att skapa trygghet för utryckande personal

I dagens GP skriver Basar Ismail om klyschor och felaktiga påstående kring varför unga män attackerar räddningstjänst. I samband med händelserna 2009 när stenkastning mot räddningstjänsten i Göteborg blev ett stort problem skrev jag några betraktelser som fortfarande kan ha ett visst värde.

Då liksom nu diskuterades hur utryckande personal kan skyddas mot stenkastning. Min bedömning då och jag tycker nog att den fortfarande är aktuell innebär att trygghet måste byggas ur ett lokalt engagemang. Säkerhet kan skapas genom yttre påtvingade medel, men en sådan ansats är inte hållbar över tid. Istället är det trygghet där det lokala sammanhanget har en helt avgörande roll. Det är i främst två specifika blogginlägg som jag reflekterar kring hur ökad trygghet för uttryckande personal kan skapas.

I ett inlägg från november 2009 argumenterar jag för behovet av en ny form av räddningsvärn i storstäder där den huvudsakliga uppgiften är att skapa trygghet så att livräddande insatser kan genomföras. Läs mer på: Brandvärn i storstäder  (2009-11-23 )

Tankarna kring den här formen av räddningsvärn har sitt ursprung i en betraktelse från operativt räddningstjänst arbete där åskådare på olycksplatsen skapade ett socialt skyddsnät för den utryckande personalen. Läs mer på  Nyfikna och åskådare” – räddningstjänstens sociala skyddsnät och försäkring?  (2009-08-31)

När otrygghet och osäkerhet ökar tenderar vi att bygga hårdare skal, högre murar och skapa större distans. Kanske är de fungerande lösningarna det precis motsatta. Det långsiktiga och uthålliga arbetet som gjorts av Räddningstjänsten Syd ger ju vissa indikationer var lösningarna finns.

Lägesbild i de stora sammanhangen – inspiration från UN/OCHA

I förra veckan träffade jag personer från UN/OCHA i samband med ISCRAM Summerschool on Humanitarian operations, på övningsanläggningen Campus Vesta i Belgien. Både professionella och doktorander deltog i sommarskolan som organiserades av min kollegor på Disaster Resilience Lab (DRC). Naturligtvis blev det många och långa samtal om utmaningar kring situationsförståelse, meningsskapande och lägesbild. Särskilt fokus hamnade också på hur olika lägesbildsprodukter skapas och för vilket syfte. UN/OCHA pratar inte särskilt mycket om lägesbild i termer av Common Operation Picture utan fokuserar istället på produkten Situation Reports. UN/OCHAs beskrivning av syftet med Situation Reports ligger väl i linje med hur vi i MSBs LoS-projekt pratar om samlad lägesbild. Enligt OCHA har en situation report följande syfte:

  • A Situation Report is a concise operational document intended to support the coordination of humanitarian response in an acute crisis. It should provide an update on the current needs, response and gaps in a given emergency.

  • A Situation Report helps actors directly involved in the humanitarian emergency to be aware of ongoing work, and to inform the wider humanitarian community and other interested stakeholders about developments in the field. It is also used for advocacy and resource mobilization.

  • A Situation Report should give a factual and neutral account of an emergency response. To the extent possible in the time frame available, a Situation Report should analyse and report on trends in the situation and the response.

  • In some cases, it may be relevant to issue a regional Situation Report covering multiple countries affected by a crisis. These regional reports provide a broad overview of the response across the region and compare the priority needs and gaps of each affected country. These reports are therefore less operationally focused.

  • There should be only one version of an OCHA Situation Report in the public domain at a time. For example, the field should not circulate Situation Report No. 1, which is then slightly altered by Headquarters but also issued as Situation Report No. 1. (See below: Frequency.)

(Utdrag från 01_Guidance_OCHA Situation Report_October 2012.pdf)

Här finns det en rad formuleringar och underliggande intentioner som går att översätta till och använda i en svensk kontext, även om de stora sammanhangens klustermodell inte används i Sverige. Punkterna ovan bör kunna inspirera till värdefulla diskussioner både hos kommunal räddningstjänst och svensk polismyndigheten utifrån de erfarenheter som gjorts de senaste dagarna och veckorna.

En tweet om vad som komma skall i #Husby?

Sveriges Radio journalisten Warsame Elmi (@SrElmi) twittrade kl 20.45 om att det planeras upplopp i Husby med start 22.00. En sådan tweet är häpnadsväckande och skapar nyfikenhet. Den är häpnadsväckande då den indikerar att upploppen inte är organiserade i lösa strukturer utan är tidsmässigt planerade. Nyfikenhet uppstår naturligtvis kring den tidsmässiga precisionen i en sådan tweet.

Husby_plan22

Om 10 minuter kommer någon form av besked.

Mitt eget intresse kring den tweet som Warsame Elmi förmedlat ligger i en diskussion som pågår i forskarsamhället kring utmaningarna att monitorera stora mängder publika tweets för att filtrera fram enskilda tweets som kan ge tidiga signaler kring kritiska skeenden i en dynamisk händelseutveckling. Ett exempel på hur denna forskning redan resulterat i intressanta tjänster är Rikard Stronkmans arbete med tjänsten Twitcident.

Avstämning:
Vid 22.59 inkommer flera rapporter om stenkastning med mera från Husby. Därmed står det klart att Warsame Elmi tyvärr fick rätt med sin tweet. Den tidsmässiga precisionen var alltså +59 minuter.

Vid 22:25 verkar den tidsmässiga precisionen hos ovan tweet vara av lägre kvalité om nu minuter är den enhet som en sådan bedömning skall ske efter. Rapporter från trygghetsvandrare i området rapporterar att ännu inget hänt men att saker kan komma att byggas upp. Se tweet-rapporteringen från trygghetsvandraren Benjamin Dousa (@BenjaminDousa) nedan:

husby_sitrep2

Med detta sagt så kommer nu 22:35 information via Expressen Primetime att det förekommit stenkastning i Husby samt via Twitter finns uppgifter att skadegörelse inträffat i Farsta.

Lögner och felaktigheter, Sociala Medier vs “Myndigheter under stress”?

I olika diskussioner kring användning av sociala medier i samband med olyckor, samhällsstörningar och kriser, återkommer ständigt frågan om det går att lita på information från social media.

Frågan dyker upp i termer av ett påstående med poängen att ” i sociala medier förekommer felaktigheter och direkt desinformation så det kan vi ju inte lita på”. Med “vi” avses här svenska myndigheter.

Men är det verkligen så att individer via sociala medier levererar mer lögner, felaktigheter och rykten än vad andra medier gör? Är det verkligen så att individer lyckas få genomslag i det enorma informationsflödet som social media idag utgör på ett sådant sätt att lögner och felaktigheter har en direkt påverkan på den krishantering som pågår i en given situation? Jag tror att att det finns en hel del att fundera kring för att hitta ett språk för att prata om de lögner, rykten och felaktigheter som uppstår eller skapas i sociala medier. Vi måste kanske också skilja på vad som är åsiktsskillnader, skillnader i bedömningar, samt vad som kan härledas till rena faktafel.

En fundering är om det kan vara så att företrädare för svenska myndigheter riskerar att ljuga, undanhålla information och kommunicera felaktigheter med ett oändligt större genomslag i medialandskapet än vad enskilda individer än så länge klarar av att skapa med hjälp av social media.

Ett exempel på just detta skulle kunna vara sättet som de inblandade myndigheterna och deras lednings hanterade turerna i den sk. “Saudi-affären”. Min poäng är inte att vara partipolitisk då alla sidor har haft sina kriser. Men det kan dock konstatera att i “Saudi-affären” hamnade svenska myndigheter och några av dess högsta företrädare i sådan kris att det ligger nära till hands att tolka det som om de ljög, kommunicerade felaktigheter och undanhöll information.

Kan det vara så att “myndigheter under stress” riskerar i en högre grad snarare än individer i sociala medier, att just kommunicera lögner, felaktigheter och undanhålla information?

Jag har inga svar men tycker dock att vi behöver nyansera diskussionen kring de olika utmaningar som finns kring kriskommunikation vid  krishantering.

(Tack för alla synpunkter som gjort att jag delvis formulerat om ovan text. 15/5 – 20:12:18)

Social media – skapar ny sorts dynamik vid olyckor?

Den tragiska trafikolyckan på Frösön i slutet av förra veckan innebar
nya insikter kring hur mobil teknologi och social media skapar nya utmaningar för blåljusaktörerna.

P4 Jämtland skriver något alarmistiskt om att “Sociala medier orsakade kaos vid dödsolycka.” Bakgrunden är att när räddningstjänsten kommer fram till den aktuella olycksplatsen så var det många ungdomar på plats som vi sina mobiltelefoner antingen pratade, tog bilder eller skickade meddelande om vad som hade hänt och vad som pågick på platsen. Dessutom anlände fler ungdomar som fått höra om det inträffade. I en intervju med P4-Jämtland säger Peter Frykman (räddningsledare vid insatsen)  att hans bild av ungdomarnas agerande var att de kommunicerade med sina vänner och anhöriga via bland annat sociala medier.

Utmaningen för räddningstjänsten blev att tillsammans med polisen att försöka få undan det stora antalet personer från platsen, vilket naturligtvis inte var helt oproblematiskt då flera också hade deltagit i första hjälpen-arbetet innan blåljusaktörerna kommit på plats. Peter nämner att det så här i efterhand inte varit möjligt att ge en bra återkoppling till de som faktiskt gjorde en viktig första insats.

En särskilt intressant aspekt som Peter nämner i radioinslaget är att räddningsstyrkan inte visste om att det var ungdomar inblandade i olyckan och att det var så många ungdommar på plats redan innan de själva kommit fram tlll olycksplatsen. Här kan det finnas en anledning att fundera kring hur 112-samtalet sett ut och hur länge som SOS-alarm haft kvar kontakten med de inringande. Jag har dock inga uppgifter kring detta men det verkar något märkligt att räddningstjänsten inte fick reda på att ungdomar var involverade i olyckan och att det fanns många personer på plats.

De erfarenheter som Peter delar med sig av i P4-inslaget är värdefulla för alla svenska räddningstjänster då det visar att kommunikation i samband med olyckor inte är en aktivitet som endast involverar blåljusaktörer. Allmänhetens förmåga och vilja att kommunicera vid tragiska händelser skall inte underskattas. Därmed inte sagt att all sådan kommunikation är önskvärd.

Klicka på följande länk för att ta del av Peters ödmjuka och professionella resonemang kring händelsen och det som han upplevde kring olyckan där mobil kommunikation och social media skapade en ny sorts dynamik för de involverade blåljusaktörerna.

RELATERAD LÄSNING
Läs gärna också om ett relaterat fenomen som Fredrik Anderson skriver om:
När larmet i sig gör skada: Vi har sett det tydligt vid några aktuella kriser och händelser nu – där den sociala informationsspridningen i sig antingen skapar egen kris eller där den direkt försvårar räddningsarbetet eller krishanteringen. Läs mer på http://storify.com/awaze/nar-larmet-i-sig-gor-skada

Visualisering av samverkan blir allt viktigare

I samband med större händelser försöker de professionella aktörerna att som en del av hantera en rad omedelbara operativa problem också skapa bilder av vilka andra aktörer som är engagerade med den aktuella händelsen. Att hålla koll på samverkande organisationer är i den lilla händelsen relativt enkelt. Men när händelsen är mer komplex blir bilden av involverade organisationer svårare att hålla aktuell.

Kanske är det dags att skapa nya funktioner i existerande systemstöd som krishanteringsaktörerna förväntas att använda som också snabbt och kontinuerligt ger olika former av visualisering av samverkande samt mer indirekt involverade parter. Detta kan enklast ske genom två följande metoder:

1. Extrahera användningsstatistik i de vanligt förekommande loggningsystemen såsom WIS, LUPP-applikationen och Samverkanswebben
Skapa nätverksmodeller där relationer mellan aktörerna baseras utifrån hur information delas, vilken information som aktörerna läser.

2. Extrahera samtalsloggar från mobiltelefonerna som aktörerna använder samt kommunikationsloggar från Rakel. Skapa nätverksmodeller baserat på vilka roller och vilka organisationers som varit i kontakt med vem.

Bilden nedan visar en enkel visualisering baserat på en begränsad mängd användningstatistik från WIS i samband med Stormen Dagmar i december 2011. Vad som är intressant med bilden är hur informativa visualiseringar kan skapas med ganska enkla medel baserat på ytterst begränsad användningsstatistik.

Det är rimligt att anta att spännande och informativa visualiseringar för krishantering är möjliga på sikt när tillgången till större volymer och mer detaljerad användningsdata blir tillgängliga myndigheternas centrala systemstöd.
Svenska krishanteringsaktörer har mycket att vinna på att börja utnyttja den data som skapas som en bieffekt av att deras personal använder de centrala systemstöden. Syftet med sådana visualiseringar är att underlätta för krishanteringsaktörerna att tolka komplexa och svårgreppbara fenomen och händelseförlopp.

Särskilt intressant är att se hur loggar från sociala medier, mobiltrafikloggar, användningsloggar från WIS, loggar från biljettsystem i kollektivtrafik samt loggar från entrésystem i byggnader kan kombineras och ligga till grund för nyskapande visualiseringar.

Viktigt att nämna i detta sammanhang är att dessa loggar inte behöver kunna identifiera individer utan istället visa flödesvolymer där de enskilda data elementen alltså inte identifierar personer.

Fundering kring när hög säkerhet kan leda till stor osäkerhet

Enligt helsidesuppslaget i GP idag och via webben (2,3)var det kaos på Landvetter under söndagseftermiddagen. Allt startade med att säkerhetspersonal hittat ett misstänkt objekt i samband med att bagage röntgades i utrikesterminalen.

Polis kontaktades och en avspärrning sattes upp vid 13:30, dvs en timme efter att en första misstanke riktats mot objektet. Enligt GP stängdes incheckningen på flygplatsen kl 14:00 som en följd av den pågående händelsen. Enligt GP fanns kring 2000 personer på Landvetter under söndagseftermiddagen. Incheckningen återupptogs återigen 18.20 och planen började lyfta vid 19.10, allt enligt reportaget i GP.

En sak som är tydlig är att störningen på flygplatsen inträffade när Svedavia inte hade som bäst förmåga och kapacitet att hantera situationen. Denna slutsats drar jag baserat på nedan indikationer på brister som framkommit under de hektiska timmarna mellan 14.00 och 18:00 på söndagseftermiddagen.

Bristande kommunikation?
En snabb koll i social medier visar på den stora frustration som personer ger uttryck för, där framförallt bristen på information är ytterst tydlig. GP tar också upp bristen på information i sitt reportage. Swedavia håller med i kritiken att de inte lyckades med denna ganska så centrala funktion i all form av störnings- och krishantering.

Bristande teknik?
Enligt uppgift fanns också problem för högtalarsystemet att överrösta sorlet från de  många människorna på plats. Att ha bristande högtalarsystem på en flygplats är inte bara besvärande utan kanske också mycket riskabelt.

Nödvändig hygieninfrastruktur?
En intressant aspekt är att inte bara information var en bristvara utan också tillgången till toaletter. Flygplatser är ju designade för kontinuerliga flöden av personer och bagage och när dessa flöden blir störda så uppstår brister i kapacitet också avseende så självklara saker som toaletter.

Osäker säkerhetskontroll?
En annan allvarlig brist som uppstod var hanteringen av personer som redan passerat igenom säkerhetskontrollen. I GP återberättas historier hur individer kunnat gå tillbaks ut för att sedan komma tillbaks in utan någon förnyad kontroll. Om detta är sant så finns det rejäla problem i de planer som Swedavia har för att hantera vad som för dem skulle kunna kallas “en extra ordinär händelse”.

Samarbetet med Polisen?
Swedavia förklara att bristen på snabb information berodde på, vad kan antas vara svårigheter i, samarbetet med polisen. “Vi var beroende av Polisen” säger presstalesman Annika H på Swedavia (GP.se). Samverkan, Samverkan, Samverkan….

Samarbetet med media?
GP avrundar sitt reportage med att ge en eloge till Jan Lindqvist, presstalesman för Swedavia i Stockholm som febrilt men förgäves försökt övertala någon av sina kollegor i Göteborg att gå ut och prata med GP-reportrar på plats. Att lokala företrädare inte prioritera att träffa media på plats är ju mycket anmärkningsvärt då de fåtal informationskanaler som fungerade för de strandade passagerarna bland annat bestod av info från GP via webb och mobil.

Utan att ha mer information än vad GP publicerat i dagens papperstidning samt de reaktioner som återfinns på Twitter så finns dock tydliga indikationer på att Swedavias organisation på Landvetter inte fungerar vid denna specifika störning.

Kanske blev det så att den höga säkerhetsnivån som upptäckte ett misstänkt objekt eskalerades till en situation med betydligt högre säkerhetsrisker på grund av brister i andra delar av organisationen. Innebar då gårdagens händelse att hög säkerhet kan leda till stor osäkerhet?

Vi får väl invänta följande möjliga utredningar:
* avvikelserapport och internutredning hos Swedavia
* utredning av Transportstyrelsen kring hantering av säkerheten
* ev utredning av MSB avseende kriskommunikation

Kunskapsinhämtning från komplexa händelser? Nej tack!

Skulle du vilja bli behandlad av läkare med begränsad erfarenhet av att behandla just din specifika sjukdom och där läkaren saknar tillgång till erfarenheter från andra läkare som behandlat patienter med samma sjukdom?

Skulle inte tro det!

Men tyvärr står svensk krishantering i ett läge som till stora delar liknar ovan absurda frågeställning. Det saknas metodik och resurser för att samla in och ta vara på de värdefulla erfarenheter som enskilda eller grupperingar av organisationer gör i samband med stora samhällsstörningar och krisliknande händelser.

Uppföljning av vardagsolyckor sker rutinmässigt genom de insatsrapporter som svensk räddningstjänst dagligen producerar. Men när händelser inträffar som är omfattande och har en komplexitet som kräver en insats av ett nätverk av aktörer saknas systematisk inhämtning av erfarenheter. Under och efter hanteringen av cryptosporidium-utbrottet i Östersund efterfrågades av de lokala aktörerna någon form av extern utvärdering. MSB fick frågan men kunde inte hjälpa till.
Omedelbart efter händelserna på Utöya och Oslo kunde det varit värdefullt att inhämta kunskap hos de Norska myndigheterna, oklart om något team skickades från MSB. Stormarna i Sverige under november/december torde resulterat i erfarenheter som skulle kunna vara av värde för fler än just de vid tillfället involverade aktörerna. Togs erfarenheterna tillvara? Tyvärr nej.

Men så illa är det väl inte? Självklart sammanställs reflektioner och personer från involverade aktörer åker runt på seminarier och berättar om just sina erfarenheter. Men att berätta om sina erfarenheter i powerpoint-format och att ha en tredje part som systematiskt inhämtar och strukturerar observationer och erfarenheter är olika saker. Den senare formen har troligtvis lite större möjligheter att lyfta fram saker som fungerat mindre bra och lyfta fram situationer där enskilda myndigheter agerat tvivelaktigt. Jo, det händer faktiskt.

I samband med omfattande samhällsstörningar och krisliknande händelser är det naturligtvis av vikt att MSB gör sitt yttersta för att säkerställa att relevanta aktörer samverkar och agerar i en gemensam riktning. En långsiktigt viktigare uppgift är dock att under en pågående händelse eller serie av sammanlänkade händelser, studera, analysera och rapportera de erfarenheter som gjorts. Sådant arbete är möjligt att göra under pågående händelser genom att personal med dessa specifika uppgifter bäddas in i de organisationer som hanterar den aktuella händelsen. Det finns inga metodmässiga problem att studera organisationers agerande under en pågående händelse. Snarare finns det problem att försöka inhämta erfarenheter lång tid efter att den enskilda händelsen klingat av. MSB borde alltså inte bara tillsätta operativa resurser för att säkerställa professionell sakkompetens för att hantera den uppkomna situationen utan också säkerställa att ett “Observationsteam” mobiliseras.

MSB bör som ansvarstagande och professionell myndighet tillsätta resurser så att komplexa händelser kan studeras medan dessa händelser pågår. På vilket sätt kan annars trovärdiga observationer och erfarenheter tillgängligöras till de organisationer som vill ha en vettig möjlighet att vara välförberedda inför liknande händelser.

Jag hoppas att MSB inom en inte allt för avlägsen framtid kommer att besvara frågan “Kunskapsinhämtning från komplexa händelser?” med ett rungande “ja tack!”.

Brand i fordon, twitter och video från olycksplats

Morgonens händelser med en brand i en lastbil och en tankbil på motorvägen i höjd Kareby kyrka i Kungälvs kommun gjorde rejäla avtryck i social media och traditionell media [Aftonbladet, GP, SVD, DN]. Återigen kan vi se hur personer som befinner sig i närheten av en olycksplats har en imponerande förmåga att rapportera vad som händer och förmedla det till sin omvärld. Twitter användes flitigt för att ge korta rapporter via text och bild. GP.se lyckades också få tag i mobilvideo från platsen. Att denna form av kommunikation är av intresse syns tydligt i hur mediaföretagen försöker få direktkontakt med personer på plats som twittrar. Nedan visas ett sådant exempel där bland andra Sveriges Radio försöker etablera kontakt med användaren Torbjörn_S.

Direktrapportering om en händelse av personer på eller i närheten av olycksplatsen via social media visar på den nytta som snabb och omfattande kommunikation i samband med olyckor och kriser har i termer av att nå ut med information. Etablerade mediaföretag har här en viktig roll i att sammanställa, granska och masspublicera dessa i bland fragmenterade rapporter.

Tweets och statusuppdateringar på Facebook är etablerade former för snabbkommunikation i samband med olyckor. Det är därför mycket intressant att se hur privatpersoner allt oftare och allt snabbare sänder video av hög kvalitet från olycksplatsen. Utvecklingen har nu kommit så långt att 1) funktionalitet i termer att snabbt lyckas skapa en video med hjälp av sin mobiltelefon är praktiskt möjligt, 2) kamerateknik och överföring är av hög kvalitet samt att 3) en allmän medvetenhet att video från kritiska situationer är användbara är etablerad.

Att mobil-video inte bara är något för privatpersoner utan också för organisationer är något som blir allt mer tydligt. Redan idag finns det mobil videotjänster som är anpassade för organisationer (t.ex. LiveResponse.se).

Det bör dock alltid understrykas i sådana här sammanhang att all rapportering inte är av godo. Text, bild, video kan missbrukas och orsaka mer skada än nytta. På GP.se GP-tv kan ni ta del av material av god kvalité..

Utvecklingen mot ett allt rikare men kanske också mer svårtolkat informationsflöde i samband med olyckor och kriser pekar på behovet av förstärkt samarbete mellan privatpersoner, myndigheter och media för att säkerställa att samtliga aktörer snabbt kan ta del av sådan information som är avgörande för att göra medvetna val, organisera insatsarbete samt ge information till nyhetstörstande grupperingar i samband med olyckor. Det finns med stor säkerhet samarbetsmekanismer som både kan tillgodose myndigheter, medias och privatpersoners intressen.

Too much planning too little actual action

Modern work life is for many of us characterized by intense work and fast moving deadlines that we barely are able to meet. Many of us have days filled with meetings, coordination activities and administration. On top of these important activities, we are also expected to execute the very core of our professions, namely develop new concepts, contribute to evolving bodies of knowledge, invent new ways for collaboration and so on. There seems to be a risk that creativity will be washed away when we spend more time organizing work than actually do work.

When was the last time you had a good discussion on how you and your friends at work could boost your creativity to find new solutions? Planning is of course very important but action might be more productive. What would happen if we could change the way we plan so it instead could have significant resemblance with action? One could argue that planning is acting but I do believe that many of you also can see the point I am trying to make.

The big question that has been puzzling me for some time is related to how I as part of my everyday work and in all the interactions with my friends at work can avoid the pitfalls of “let´s make plan” and instead end up at “lets work on it”. The “it” is here as you might realize not the plan but the very task. Creativity should be our focus in contrast to the large volumes of meta-work that not only burden use but too often also kill the fantastic and great idea that we started with.

Okay, now you know what I spend time thinking about. Please tell me how you approach this problem. Take also the opportunity to provide other perspectives on this issue. Lastly, please also tell me if I am only bitching.