I dagens GP skriver Basar Ismail om klyschor och felaktiga påstående kring varför unga män attackerar räddningstjänst. I samband med händelserna 2009 när stenkastning mot räddningstjänsten i Göteborg blev ett stort problem skrev jag några betraktelser som fortfarande kan ha ett visst värde.

Då liksom nu diskuterades hur utryckande personal kan skyddas mot stenkastning. Min bedömning då och jag tycker nog att den fortfarande är aktuell innebär att trygghet måste byggas ur ett lokalt engagemang. Säkerhet kan skapas genom yttre påtvingade medel, men en sådan ansats är inte hållbar över tid. Istället är det trygghet där det lokala sammanhanget har en helt avgörande roll. Det är i främst två specifika blogginlägg som jag reflekterar kring hur ökad trygghet för uttryckande personal kan skapas.

I ett inlägg från november 2009 argumenterar jag för behovet av en ny form av räddningsvärn i storstäder där den huvudsakliga uppgiften är att skapa trygghet så att livräddande insatser kan genomföras. Läs mer på: Brandvärn i storstäder  (2009-11-23 )

Tankarna kring den här formen av räddningsvärn har sitt ursprung i en betraktelse från operativt räddningstjänst arbete där åskådare på olycksplatsen skapade ett socialt skyddsnät för den utryckande personalen. Läs mer på  Nyfikna och åskådare” – räddningstjänstens sociala skyddsnät och försäkring?  (2009-08-31)

När otrygghet och osäkerhet ökar tenderar vi att bygga hårdare skal, högre murar och skapa större distans. Kanske är de fungerande lösningarna det precis motsatta. Det långsiktiga och uthålliga arbetet som gjorts av Räddningstjänsten Syd ger ju vissa indikationer var lösningarna finns.