I några av förorterna i storstadsregionerna har det som bekant en längre tid varit oroligt som uttrycks i stenkastning, bilbränder och konfrontation med räddningstjänsten. Hur detta skall hanteras och på sikt lösas är en öppen fråga.
En gruppering ropar efter kameraövervakning, skyddsutrustning och närmare samarbete med Polis. Kanske kan det finnas andra lösningar än hårdare tag och tuffare attityd. En annan ansats kan vara ökad kommunikation, ökat samarbete och djupare omtanke, allt i syfte att upprätthålla trygghet och säkerhet. Den tanke som jag vill föra fram är att etablera räddningsvärn i storstadsregionerna. Syftet med dessa brandvärn är inte att säkerställa insatstider eller traditionell resurskapacitet. Räddningsvärnen syftar istället på att säkerställa en helt ny kompetensdimension med närvaro, samarbete, språk, och identitet som centrala aspekter.
Dessa nya räddningsvärn skall ha en kompetensmix och personalsammansättning som är modern och ligger i linje med det samhälle som vi har.
Detta innebär att räddningsvärnen måste ha:
1) bred språkmässig kompetens som täcker de primära språkgrupperna.
2) tung socialkompetens som möjliggör nära samarbete med lokalsamhället.
3) könsmässig jämställdhet där kvinnor och män arbetar tillsammans för att nå fram med sitt budskap i komplexa situationer.
4) insats förmåga till att genomföra en mindre komplex första insats.
Räddningsvärnen kan genom att bestå av kvinnor och män som bor i området arbeta både förebyggande och insatsoperativt. De kan skapa ett helt nytt och kanske unikt klimat mellan blåljusaktörerna och de boende i områdena genom ett aktivt närvarande arbete.
Design of digital practice [in sports] 
One thought on “Brandvärn i storstäderna”