Category: Kommentar

Dålig design riskerar begränsa spridningen av Covid-19-app

Appen Covid-19 symptom tracker har nu börjat få spridning i Sverige [1]. Syftet med appen är att individer genom självrapportering ska kunna bidra med underlag för att forskare ska kunna beräkna och visualisera hur virusspridningen ser ut Sverige. Att skapa appar som privatpersoner kan använda för att bidra med självrapporterade uppgifter till myndigheter eller till forskning är inget nytt fenomen. I hanteringen kring corona har myndigheter dock haft vissa betänkligheter kring konsekvenserna av den här typen av data insamling. Ett långt framskridet arbete [3] hos MSB i frågan lades överraskande på is [2].
Det finns en mängd utmaningar när insamling ska ske via en app av individers självuppskattningar oavsett om det handlar om hälsodata eller inte. En av dessa utmaningar handlar om utformningen av själva appen som tas fram för att stödja sådan insamling.

I fallet med Covid-19 symptom tracker finns en hel del möjligheter till förbättringar av det grafiska användargränssnittet. Tyvärr har appen brister som är helt onödiga och riskerar att påverka insamlingen av data. I detta sammanhang är det viktigt att poängtera att kritiken mot hur gränssnittet är designat inte handlar om huruvida forskarna bakom studien gör ett bra jobb inom sin domän eller inte. Kritiken som lyfts fram i denna text handlar endast om dålig design av användargränssnitt.

Appen Covid-19 symptom tracker är tänkt att användas dagligen. Att designa en app som ska användas dagligen är en utmaning. I appen saknas funktionalitet som anpassar gränssnittet efter hur länge (antal dagar) som användaren varit igång med sin rapportering. Det är heller inte tydligt för användaren om rapportering genomförts en specifik dag eller inte. Det finns många kloka sätt att inspirera användaren att fortsätta med rapportering varje dag över lång tid. Inte minst finns en del bra inspiration att finna inom olika tränings- och hälsoappar.

Ett specifikt område som brukar resultera i frustration hos användare är hur inmatning av information utformas. I appen ligger ett omfattande fokus på att svara JA eller Nej på en rad frågor. Där används dropdown-menyer istället för designelement som är mer anpassade för att effektivt svara på just frågor med endast två svarsalternativ [4]. Genomgående i appen används dropdown menyer i ganska stor omfattning istället för att använda mer specifika och effektiva inmatningsalternativ. Det är synd att en så viktig och relevant app inte har en mer effektiv design[5].

När den dagliga rapporteringen är genomförd är återkopplingen till användaren begränsad. Här skulle det varit på sin plats med lite specifik information till användaren kring den rapportering som gjorts. Det saknas också information kring rapporteringen som genomförts dag för dag över tid.  Det tycks dessutom som att det går att skicka in rapporter flera gånger per dag. Avsaknaden av möjlighet att se sin tidigare rapportering påverkar användarupplevelsen. Sådan funktionalitet skulle kunna ge kraft att upprätthålla intresse så att användaren på ett uthålligt sätt fortsätter med rapportering av hög kvalité över tid.  

Den nuvarande designen är enligt min tolkning i stora delar ett digitaliserat formulär som missar de möjligheter som ett modernt app-koncept  skulle kunna innebära. Lite synd då en Covid-app skulle kunna vara så mycket mer, bara genom en lite mer genomarbetad design. Det skulle naturligtvis vara mycket intressant att se på användningsdata och spridningsstatistik för själva appen.

Det finns risk att nuvarande design minskar spridningen och användningen av appen, men förhoppningsvis inte i alltför omfattande utsträckning. Troligtvis kommer flera av ovan brister att vara korrigerade i en uppdaterad version av appen.

1 https://www.forskning.se/2020/04/29/ge-appen-covid-symptom-tracker-1-minut-om-dagen/

2 https://www.svt.se/nyheter/inrikes/stoppade-corona-appen-kan-kosta-miljoner-msb-har-inte-sagt-upp-avtalet

3 https://www.mynewsdesk.com/se/msb/news/status-foer-paagaaende-arbete-med-digitalt-verktyg-400603

4 https://uxplanet.org/checkbox-vs-toggle-switch-7fc6e83f10b8

5 https://www.interaction-design.org/literature/article/shneiderman-s-eight-golden-rules-will-help-you-design-better-interfaces

Att förbättra samverkan mellan organisationer

Idag hade jag ett intressant samtal med en gruppering som genomför ett komplext uppdrag som syftar till att förbättra samverkan mellan flera större organisationer. En tanke som slog mig efter samtalet var att olika initiativ som genomförts eller kommer att genomföras inom svensk krishantering med syfte att förbättra samverkan kan kategoriseras efter följande stereotypa ansatser. Nedan ansatser är med avsikt förenklade i syfte att verkligen göra de bakomliggande idéerna och antagandena tydliga. Analysen är helt och hållet min egen och syftar endast till att skapa material för diskussion kring hur förbättrad samverkan kan uppnås.

1. Byggnadsbaserad samverkan
Denna ansats grundar sig på idén att samverkan främst kan förbättras genom att samtliga aktörer delar fysiska lokaler. Misslyckad samverkan beror på i detta perspektivet främst på att aktörer är geografiskt åtskilda. Genom fysisk samvaro kommer aktörerna att utveckla ökad förståelse för varandras verksamheter samtidigt som kommunikationsvägarna är direkta genom omedelbar närhet.

2. Överenskommelsebaserad samverkan
Denna ansats grundar sig på idén att samverkan kan förbättras genom överenskommelser där aktörerna lovar att samverkan. Misslyckad samverkan beror i detta perspektiv främst på avsaknaden på instruktioner och regler för när och hur samverkan skall ske. Genom överenskommelser och formella avtal skapas tydlighet att samverkan skall ske och därmed också kommer att ske på de på förhand uppställda tillvägagångssätt.

3. Teknikbaserad samverkan
Denna ansats grundar sig på idén att samverkan främst kan förbättras genom effektiva systemstöd i form av kommunikationssystem och informationssystem som säkerställer att aktörerna snabbt och enkelt kan samverka. Misslyckad samverkan beror i detta perspektiv främst på att det saknas tekniska förutsätter för samverkan. Genom avancerade tekniska stödsystem skapas omedelbar och effektiv samverkan genom att samtliga aktörer har tillgång till nödvändig information för den specifika situationen.

4. Attitydbaserad samverkan
Denna ansats grundar sig på idén att samverkan främst kan förbättras genom att attityden att samverkan hos involverade aktörer utvecklas. Misslyckad samverkan beror i detta perspektiv främst på att de enskilda aktörerna saknar en professionell vilja och attityd att samverka. Genom förändrad attityd till samverkan i vardagshändelser och förändrad attityd med ökad proffessionalitet till att dela med sig av information till andra aktörer kan förbättrad samverkan i särskilt komplexa händelser säkerställas.

Det finns säkerligen fler kategorier och ovan kategorier kan naturligtvis förfinas och förbättras. Men de fungerar trots sina brister någorlunda bra för att identifiera och diskutera de antaganden som tidigare, nuvarande och framtida initiativ till förbättrad samverkan grundar sig på. Hör gärna av er med synpunkter och feedback.

Bränder och stenkastning igen : Dags för helt ny ansats?

Återigen slår media upp stora rubriker kring oroligheter i stadsdelen Backa i Göteborg. De senaste åren har det till och ifrån varit stökigt med bland annat bränder och stenkastning. Utan att ha gjort djupstudier av situationen i Backa så blir man lite undrande över om det kan vara läge att byta ansats.

Hur länge till kan väktare, räddningstjänst, polis och ambulans fortsätta att arbeta under de risker som dessa oroligheter innebär? Hur länge till kan familjer och företagare fortsätta att leva och verka med sådana risker tätt in på sig?

Om nu myndigheterna i samarbete med de boende och företagare i området redan samarbetar för att skapa lugn och trygghet, vad skall de då göra när insatserna inte verkar ge långvariga och stabila effekter? Kan det vara dags att byta ansats? Jag har inga svar, men det brukar vara en god idé att pröva olika ansatser för att nå ett slutmål som just de boende och företagarna i området ställer upp på.

I dagens GP, antyds att ett ingripande från polisen kan vara den tändande gnistan denna gången. Har vi inte hört liknande saker tidigare? Kan det verkligen vara så att det är polisen som är osmidig och inte känner till hur deras agerande tolkas och triggar till motagerande? Självklart känner polisen till det, men man börjar undrar om det verkligen finns en bra förklaringsmodell kring varför situationen i Backa återigen flammar upp.

I komplexa sociala fenomen som oroligheterna i Backa borde kunna beskrivas som så är det troligtvis svårt att identifiera och styra över alla orsakssamband. Men vem har den berömda lägesbilden över situationen på kort och lång sikt? Polisen, kommunen, de boende? Jag vet inte. Men det borde vara läge att försöka förstå oroligheter som ett system som både är självspelande men som också är beroende av energi med ursprung någonstans i från. Kanske är det myndigheternas inte tillräckligt långsiktiga agerande som just är den energin? Vem vet?

Det är dock dags att lyfta blicken från brinnande bilvrak, stenkastande ungdomar på garagelängor och mopedåkande killar till att se Backa som en plats där människor bor och verkar. Frågan som bör ställas är, vilket ansvar har kommunen för att de levnadsvillkoren som finns i Backa inte räcker till för att just erbjuda lugn, trygghet och omtanke. Det är svårt att bara skylla på ungdomarna, det är svårt att bara skylla på polis och väktare. Kanske är det så att Backa är ett ointressant område för politikerna och då finns det ingen anledning att göra den kraftansträngning som verkar behövas.

Vem orkar ta tag i det jobbet som de boende i Backa så väl förtjänar? Om ingen känner sig kallad så är det inte bara Backa som kommer att vara en kris för kommunen under en lång tid framöver. Risken finns att den kris som kommunen står inför också leder till en katastrof med många drabbade unga människor.

Kriskommunikationen var ett problem under SAMÖ/KKÖ

I Svenska Dagbladet berättar Niclas Karlsson, Övningsledare vid Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB kring likheter mellan händelseutvecklingen i de japanska kärnkraftsverken och det övningsscenario som användes under inledningsskedet av SAMÖ/KKÖ i februrari 2010.

Från SVD: “–En del av händelseutvecklingen i övningen är ganska lik det som händer i Japan med ett strömbortfall som gjorde att det blev ett radioaktivt utsläpp, säger Niclas Karlsson, övningsledare vid Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB.”

Enligt samma artikel visar de obeservationer som Niclas Karlsson gjort under övningen att det finns problem med kriskommunikationen.

Från SVD: “–Det jag själv har upptäckt är också en likhet med det som händer nu i Japan och det är svårigheten i kriskommunikation när något sådant här inträffar, säger Niclas Karlsson.”

Att Niclas Karlsson nämner detta problem kommer säkert leda till kritik mot honom. Sådan kritik skall då ses som en indikator på att problem med kriskommunikationen är ett mycket känsligt ämne för svenska myndigheter. Men observationen ligger väl i linje med vad som andra observatörer (praktiker och forskare) under övningen sett och som då gäller både kriskommunikation mellan myndighetsaktörer samt kriskommunikation till allmänheten.

Den kommande utvärderingen av SAMÖ/KKÖ är viktig då den om den tillåts att vara detaljerad och ärlig kan ge goda argument för ett behov av kapacitets och kompetenshöjning av myndigheternas krishanteringsförmåga. En förmåga som idag har brister som är större och mer allvarliga än vad allmänheten troligtvis kan acceptera.

Kriskapacitet att hantera en kärnkraftsolycka?

Händelserna i de Japanska kärnkraftsverken gör att tankarna snabbt går till Sveriges förmåga att hantera en kärnkraftsolycka. I Japan finns på samma sätt som i Sverige samverkansmodeller och kommunikationsstöd för att olika myndigheter på bästa sätt och gemensamt hantera en kärnkraftsolycka och dess konsekvenser. Under dagen har fler och fler frågetecken rests avseende om det finns en skillnad mellan vad de Japanska myndigheterna vet och vad myndigheterna kommunicerar till media och allmänhet. Rykten om mörkläggning har blivit allt mer intensiva.
 
Om en kärnkraftsolycka skulle inträffa i Sverige, tex vid kärnkraftsverken i Oskarshamn, så skulle en stor mängd regionala och nationella myndigheter att involveras. Ett urval av dessa är:
 
Strålsäkerhetsmyndigheten, Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap
SOS Alarm, Länsstyrelsen Kalmar län , Landstinget i Kalmar län, Polismyndigheten i Kalmar län, Regeringskansliet, Statens meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI), Socialstyrelsen, Livsmedelsverket, Jordbruksverket
 
I ett nätverk av myndigheter som skall hantera en svår och känslig situation, där information om de faktiska omständigheterna kring händelsen kommer att vara fragmenterade och osäkra, behöver informationsflödet mellan involverade myndigheter och kommunikation mot allmänhet inte nödvändigtvis fungera bra.
Det skulle vara spännande att se en jämförelse mellan svensk kriskapacitet att hantera en kärnkraftsolycka och den hanteringen som nu sker i Japan. Det finns säkert stora strukturella skillnader i hur krishantering organiseras men också stora likheter avseende de informations- och kommunikationsmässiga utmaningarna. Hur väl står Sverige rustad avseende förmåga att hantera en så svår händelse som en kärnkraftsolycka innebär? Finns det några indikatorer på detta, i så fall vilka?

Samverkan kan misslyckas och ibland blir det konflikter

Torkel Schlegel skriver på Tjugofyra7 att det finns ingen “juridisk gråzon” som hindrar myndigheter att samverka och effektivt agera mot en inträffad händelse. Att skylla på en upplevd juridisk gråzon är ett ganska rationellt knep för att undvika ansvarsutkrävande. Torkels inlägg är mycket viktigt då det finns risk att den “juridiska gråzonen” blir ett fenomen som det mesta kan skyllas på. Juridiska gråzoner är som Torkel försiktigt antyder mer kopplat till kunskap, kompetens och organisatorisk prestige än praktiska problem att agera för att möta ett hjälpbehov.

På västkusten har det de senaste åren inträffat några händelser där bland andra sjöräddning, kommunal Räddningstjänst, SOS-alarm och Polis haft tillsynes omfattande problem att samverka. Händelserna jag tänker på är några isolyckor och ett drukningstillbud med barn. Naturligtvis kan man hävda att det fanns unika omständigheter i de specifika händelser som ingen av oss som inte var med ens kan förstå. Men med de goda möjligheterna till kommunikation och den goda resurstillgången så är det märkligt att vissa insatser saknar ett effektiv utnyttjande av den sammantagna kapaciteten hos de involverade organisationerna.

Det som verkligen förvånar mig är att så lite öppen diskussion förekommer kring misslyckad samverkan och konfliktfylld samverkan. Misslyckande och konflikter är väl helt naturliga fenomen i alla typer av relationer. Samverkan handlar om relationer, relationer mellan organisationer och individer som på kort tid skall samarbeta för att lösa ett hastigt uppkommet problem. Att det ibland går mindre bra borde vara självklart.

Eftersom aktörerna inom svensk krishantering är professionella så borde en diskussion om detta kunna ske både öppet, nyanserat och konstruktivt. Så min fråga blir helt enkelt. Varför pratas det inte om det som alla med någorlunda insyn känner till?

Räddningsenheter + hjärtstartare = lönsamt

Sverigesradio berättar om en lyckad satsning där räddningsenheter utrustas med hjärtstartare.

Det är helt klart ett spännande steg framåt där olika kompetensområden kan överlappa för att skapa en direkt nytta för den enskilde. Ett utökat samarbete med överlappande insatsproduktion mellan akutsjukvård och räddningstjänst är nödvändig för att säkerställa att den enskilde/drabbade inte blir utsatt för den unkna prestige som tyvärr ibland uppstått mellan just dessa samhällsviktiga sektorer.
Att denna typ av satsning är mycket lönsam ur ett samhällsperspektiv visar beräkningar av Björn Sund på Örebro Universitetet. Läs mer på Sverigesradio samt på Örebro Universitet.

Tryggare räddning med kameraövervakning

Räddningstjänsten Syd skriver på sin webb om arbetet med att använda fasta kameror på en släckbil i syfte att förbättra säkerheten i arbetsmiljön för räddningspersonal genom att förebygga brott och i förekommande fall dokumentera brott. Användning av fastmonterade kameror har inte varit smärtfritt utan inneburit en hel del dialog och tillståndsprövning.

Arbetet som RSYD bedriver är principiellt viktigt då det kommer alltfler liknande tillämpningar framöver där kameror på olika sätt kan användas för att förbättra arbetsmiljö, skydda känsliga biotoper, effektivisera arbetsprocesser, länka samman geografisk åtskilda men socialt samhörande platser m.fl. Användning av rörliga bilder i vardagliga och professionella sammanhang kommer att öka och det blir en utmaning för lagstiftarna att bevaka utvecklingen inom området för att både tillåta och begränsa olika typer av tillämpningar. [Läs mer om Rsyds arbete.]

Myter och okunskap kring hur allmänheten agera vid kriser och stora olyckor

Det finns en hel del myter och ren okunskap kring hur allmänheten som grupp samt hur individer beter sig vid kriser och större olyckor. Alltför ofta hör jag av personer på exempelvis Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap och SOS-alarm att “Vi måste ju undvika panik hos allmänheten”.

 
För att undvika upprätthållandet av denna myt, för det är just en myt, så läs denna artikel. Läs med fördel texten på sidan 102.
 
I. Helsloot & A. Ruitenberg.(2004) Citizen Response to Disasters: a Survey of Literature and Some Practical Implications. Journal of Contingencies and Crisis Management
Volume 12, Issue 3, pages 98–111, September 2004 [Link]
 
Om ni någon gång springer på någon som fortsätter med en Hollywood-baserad förståelse om hur människor agerar vid kriser och större olyckor så be dem läsa denna artikel eller be dem redovisa vilket empiriskt material de baserar sitt uttalande på, för det kan ju vara så att de senaste 60 årens systematiska forskning i ämnet har missat något. Det kan ju vara så, eller?

Svidande kritik av "järnvägsystemets" krisberedskap

I det rykande färska betänkandet av Per Unckel, Förbättrad vinterberedskap inom järnvägen, ges svidande kritik av järnvägsystemets aktörer avseende deras beredskap och förmåga att hantera vinter-relaterade störningar. Läs SVDs intressanta artikel eller SOU 2010:69
Det är naturligtvis mycket enkelt att dra slutsatsen att just detta område är extra eftersatt och att den låga förmågan är specifik för järnvägssystemet. Men det kan ju vara så att krishanteringsförmågan och en bredskapsförmåga är något som väldigt många samhällsaktörer har stor problem med. Nåja, låt oss titta på ett par spännande formuleringar i utredningen där det ytterst tydligt framgår att beredskapen och förmågan att hantera allvarliga störningar och kris har varit extremt eftersatt.
Avsaknad av samövning.

Redan i de inledande texterna beskriver utredningen att professionellt koordinerat agerande inte har varit någon särskilt prioriterad fråga.

“Järnvägssystemets aktörer har, enligt vad som kommit utredningen till del, aldrig samövat kring scenarier som handlar om störningar i järnvägstrafiken, trots att störningar av varierande grad har varit mer eller mindre frekvent återkommande.” (avsnitt 1.4, sidan 26-27)
Att behovet har funnits måste ju rimligtvis de berörda parterna vara medvetna om. Men vad är det som gör att samövning inte ägt rum? Denna fråga är av stort intresse men innehåller kanske alltför känsliga aspekter kring en eventuell vilja hos parterna att samarbeta och bistå varandra vid större störningar. Utredningen är ytterst tydlig i sin kritik vilket borde vara generande för de involverade parterna. Att inte samöva är ett tydligt tecken på brister i professionalitet.
Mobilisering av krisorganisationen i ett sent skede.

“MSB:s utredning har, som jag återgivit ovan, visat att såväl branschens aktörer som slutkunder ansåg att järnvägen var i kris under vintern 2009/2010. Trots detta mobiliserades Trafikverkets krisledningsorganisation i ett relativt sent skede, enligt uppgift först mot slutet av februari.” (avsnitt 4.3, sidan 73)

Att en tung krisorganisation inte mobiliseras förrän i ett sent läge är inget specifikt för Järnvägssystemets aktörer. Detta är ett resultat av ett tankefel kring hur händelser eskalerar till en kris. Det finns stor erfarenhet hos tex kommunal räddningstjänst som visar på de stora svårigheter som de involverade medarbetarna har att i en eskalerande situation också fatta beslut kring att bygga ut sin ledningskapacitet. Om räddningstjänster upplever utmaningar med detta så är det helt naturligt att också de som sällan står inför eskaleringsbeslut inte klarar av att genomföra dessa.
Situationsutveckling och ofullständig situationskontroll.

“Kommunikationen mellan systemets aktörer behöver förbättras. Syftet med förslaget är att alla berörda aktörer i järnvägssystemet ska ha samma aktuella och relevanta kunskap om situationsutvecklingen i störda lägen. I dag gör brister i kommunikationsrutiner och IT-system att situationskontrollen ibland är ofullständig vilket kan leda till felaktiga beslut.” (sidan 135)
Här beger sig utredningen in i ett spännande område som flera aktörer inom det Svenska krishanteringsystemet försökt att hantera i flera år. Nämligen utmaningen med att försöka etablera processer och system som skapar ett positivt bidrag till att upprätthålla en känsla av att ha en gemensam lägesbild. Utredningen är dock på rätt spår och istället för att använda det snart oanvändbara begreppet Gemensam Lägesbild så används termen situationskontroll.
Situationskontroll är något ganska subjektivt, med bland annat kognitiva utmaningar med att som individ eller i grupp “bestämma” vad som är viktigt och relevant. Situationskontroll är alltså en konstruktion där de inblandade tillsammans påverkar varandra kring hur situationen skall definieras. Situationskontroll uppstår när de involverade parterna upplever en känsla av kontroll. För att nå detta krävs enligt utredningen bättre kommunikationssystem/processer samt bättre stödsystem för att förmedla, dela och tillsammans arbeta med ett informationsmaterial. Att detta är en generell utmaning för Svensk krishantering visar de senaste årens samövningar med svidande tydlighet.
Betänkandet är ett utmärkt material för kurser i Samhällets Krishantering.

Den enskildes ansvar och möjligheter ( med webben och social media)

Göteborg har den senaste tiden varit drabbade av uppmärksammade händelser där ungdomar dödats eller försvunnit. Ett av dessa fall gäller en man vid namn Rasmus som spårlöst försvunnit efter en fest på det företag där han arbetade. Vid de här typer av händelser vilar ett tungt ansvar på myndigheter att göra sitt yttersta för att återfinna den försvunna personen, ge nödvändigt stöd till de anhöriga, samt utreda ev. brottslighet kopplat till försvinnandet. Vidare har kommunen ett ansvar att arbeta långsiktigt med att minska riskerna att liknande händelser inträffar i framtiden.
Men vad i detta sammanhanget, de anhöriga har för ansvar att agera är något oklar mer än att bistå myndigheterna med information. I fallet med Rasmus visar det sig att den enskilde kan göra ganska mycket för att nå ut och engagera allmänheten i sökandet. I detta specifika fall finns en webbplats www.hittarasmus.se med syfte att involvera allmänhet, sprida kunskap om det inträffade och på olika sätt öka antalet personer som deltar i skallgångskedjor. Här återfinns också kopplingar till en Facebook-grupp “Har någon sett Rasmus Johanssson”.
Webbplatsen och utnyttjande av sociala medier visar hur den enskilde som drabbas av en ofattbar katastrof kan skapa engagemang och organisera resurser för att i bästa fall underlätta sökarbetet. Är detta starten på en ny utveckling, eller bara ett fenomen som alltid funnits men som nu också tar ett allt starkare uttryck med hjälp av webben.

Insatsrapporter: – Vem läser dessa?

Att läsa insatsrapporter kan vara värdefull läsning om de tar upp specifika aspekter som inträffat under en räddningsinsats. Men efter att ha plöjt insatsrapporter i ett par år så är min känsla att det saknas något i dagens insatsrapporter. Jag tänker då närmast på den text som beskriver räddningsinsatsen.

Ett stort problem är naturligtvis är fråga kring, vem skrivs en insatsrapport för? Är det för kollegorna i den egna organisationen, är det för kollegorna på andra räddningstjänster, är det för experterna på MSB, kan det vara så att de skrivs för allmänheten? Oklarheterna kring vem en insatsrapport skrivs för skapa problem som i värsta fall gör en insatsrapport till inte mycket mer än en reseskildringsliknande berättelse.
De problem som uppstår under en insats blir sällan diskuterade eller ens nämnda. De lyckade grepp som görs under en insats döljs effektivt i den ofta dåligt strukturerade textmassan.
Kanske är det dags att ta nya grepp och applicera modern teknik för att göra insatsrapporterna mer värdefulla och användbara. Kanske är det så att landets alla insatsrapporter skall göras tillgängliga för svensk räddningstjänst där enkla med smarta mekanismer för att söka, gruppera, filtrera, kategorisera finns tillgängliga. Det hade varit fint om det gick att presentera insatsrapporter över tid, mot bakgrund av socio-ekonomisk information. Kanske skulle de som läser en insatsrapport kunna ge den ett betyg så att den som skriver kan utveckla sin kompetens att formulera en värdefull och användbar rapport.
Det finns ett område som kallas InformationsVisualisering. Det vore bra och kanske också lämpligt att fundera kring hur insatsrapporterna kan presenteras på nya sätt där fokus inte ligger på den enskilde rapporten utan där grupper av rapporter blir meningsfulla och insiktsgivande. Vad skulle hända om man kunde se alla rapporter för brand i fordon, presenterat över dygnets timmar, med en bakgrund av socio-ekonomisk data.
Vem tar tag i detta? MSB, Industrin, Forskare, eller en webb-entreprenör typ Ted Valentin?
Det finns inget bra svar. Men helt klart är att insatsrapporter utgör ett spännande material för smarta och användarvänliga presentationstjänster.