Att förbättra samverkan mellan organisationer

Idag hade jag ett intressant samtal med en gruppering som genomför ett komplext uppdrag som syftar till att förbättra samverkan mellan flera större organisationer. En tanke som slog mig efter samtalet var att olika initiativ som genomförts eller kommer att genomföras inom svensk krishantering med syfte att förbättra samverkan kan kategoriseras efter följande stereotypa ansatser. Nedan ansatser är med avsikt förenklade i syfte att verkligen göra de bakomliggande idéerna och antagandena tydliga. Analysen är helt och hållet min egen och syftar endast till att skapa material för diskussion kring hur förbättrad samverkan kan uppnås.

1. Byggnadsbaserad samverkan
Denna ansats grundar sig på idén att samverkan främst kan förbättras genom att samtliga aktörer delar fysiska lokaler. Misslyckad samverkan beror på i detta perspektivet främst på att aktörer är geografiskt åtskilda. Genom fysisk samvaro kommer aktörerna att utveckla ökad förståelse för varandras verksamheter samtidigt som kommunikationsvägarna är direkta genom omedelbar närhet.

2. Överenskommelsebaserad samverkan
Denna ansats grundar sig på idén att samverkan kan förbättras genom överenskommelser där aktörerna lovar att samverkan. Misslyckad samverkan beror i detta perspektiv främst på avsaknaden på instruktioner och regler för när och hur samverkan skall ske. Genom överenskommelser och formella avtal skapas tydlighet att samverkan skall ske och därmed också kommer att ske på de på förhand uppställda tillvägagångssätt.

3. Teknikbaserad samverkan
Denna ansats grundar sig på idén att samverkan främst kan förbättras genom effektiva systemstöd i form av kommunikationssystem och informationssystem som säkerställer att aktörerna snabbt och enkelt kan samverka. Misslyckad samverkan beror i detta perspektiv främst på att det saknas tekniska förutsätter för samverkan. Genom avancerade tekniska stödsystem skapas omedelbar och effektiv samverkan genom att samtliga aktörer har tillgång till nödvändig information för den specifika situationen.

4. Attitydbaserad samverkan
Denna ansats grundar sig på idén att samverkan främst kan förbättras genom att attityden att samverkan hos involverade aktörer utvecklas. Misslyckad samverkan beror i detta perspektiv främst på att de enskilda aktörerna saknar en professionell vilja och attityd att samverka. Genom förändrad attityd till samverkan i vardagshändelser och förändrad attityd med ökad proffessionalitet till att dela med sig av information till andra aktörer kan förbättrad samverkan i särskilt komplexa händelser säkerställas.

Det finns säkerligen fler kategorier och ovan kategorier kan naturligtvis förfinas och förbättras. Men de fungerar trots sina brister någorlunda bra för att identifiera och diskutera de antaganden som tidigare, nuvarande och framtida initiativ till förbättrad samverkan grundar sig på. Hör gärna av er med synpunkter och feedback.

Advertisements

Bränder och stenkastning igen : Dags för helt ny ansats?

Återigen slår media upp stora rubriker kring oroligheter i stadsdelen Backa i Göteborg. De senaste åren har det till och ifrån varit stökigt med bland annat bränder och stenkastning. Utan att ha gjort djupstudier av situationen i Backa så blir man lite undrande över om det kan vara läge att byta ansats.

Hur länge till kan väktare, räddningstjänst, polis och ambulans fortsätta att arbeta under de risker som dessa oroligheter innebär? Hur länge till kan familjer och företagare fortsätta att leva och verka med sådana risker tätt in på sig?

Om nu myndigheterna i samarbete med de boende och företagare i området redan samarbetar för att skapa lugn och trygghet, vad skall de då göra när insatserna inte verkar ge långvariga och stabila effekter? Kan det vara dags att byta ansats? Jag har inga svar, men det brukar vara en god idé att pröva olika ansatser för att nå ett slutmål som just de boende och företagarna i området ställer upp på.

I dagens GP, antyds att ett ingripande från polisen kan vara den tändande gnistan denna gången. Har vi inte hört liknande saker tidigare? Kan det verkligen vara så att det är polisen som är osmidig och inte känner till hur deras agerande tolkas och triggar till motagerande? Självklart känner polisen till det, men man börjar undrar om det verkligen finns en bra förklaringsmodell kring varför situationen i Backa återigen flammar upp.

I komplexa sociala fenomen som oroligheterna i Backa borde kunna beskrivas som så är det troligtvis svårt att identifiera och styra över alla orsakssamband. Men vem har den berömda lägesbilden över situationen på kort och lång sikt? Polisen, kommunen, de boende? Jag vet inte. Men det borde vara läge att försöka förstå oroligheter som ett system som både är självspelande men som också är beroende av energi med ursprung någonstans i från. Kanske är det myndigheternas inte tillräckligt långsiktiga agerande som just är den energin? Vem vet?

Det är dock dags att lyfta blicken från brinnande bilvrak, stenkastande ungdomar på garagelängor och mopedåkande killar till att se Backa som en plats där människor bor och verkar. Frågan som bör ställas är, vilket ansvar har kommunen för att de levnadsvillkoren som finns i Backa inte räcker till för att just erbjuda lugn, trygghet och omtanke. Det är svårt att bara skylla på ungdomarna, det är svårt att bara skylla på polis och väktare. Kanske är det så att Backa är ett ointressant område för politikerna och då finns det ingen anledning att göra den kraftansträngning som verkar behövas.

Vem orkar ta tag i det jobbet som de boende i Backa så väl förtjänar? Om ingen känner sig kallad så är det inte bara Backa som kommer att vara en kris för kommunen under en lång tid framöver. Risken finns att den kris som kommunen står inför också leder till en katastrof med många drabbade unga människor.

Kriskommunikationen var ett problem under SAMÖ/KKÖ

I Svenska Dagbladet berättar Niclas Karlsson, Övningsledare vid Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB kring likheter mellan händelseutvecklingen i de japanska kärnkraftsverken och det övningsscenario som användes under inledningsskedet av SAMÖ/KKÖ i februrari 2010.

Från SVD: “–En del av händelseutvecklingen i övningen är ganska lik det som händer i Japan med ett strömbortfall som gjorde att det blev ett radioaktivt utsläpp, säger Niclas Karlsson, övningsledare vid Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB.”

Enligt samma artikel visar de obeservationer som Niclas Karlsson gjort under övningen att det finns problem med kriskommunikationen.

Från SVD: “–Det jag själv har upptäckt är också en likhet med det som händer nu i Japan och det är svårigheten i kriskommunikation när något sådant här inträffar, säger Niclas Karlsson.”

Att Niclas Karlsson nämner detta problem kommer säkert leda till kritik mot honom. Sådan kritik skall då ses som en indikator på att problem med kriskommunikationen är ett mycket känsligt ämne för svenska myndigheter. Men observationen ligger väl i linje med vad som andra observatörer (praktiker och forskare) under övningen sett och som då gäller både kriskommunikation mellan myndighetsaktörer samt kriskommunikation till allmänheten.

Den kommande utvärderingen av SAMÖ/KKÖ är viktig då den om den tillåts att vara detaljerad och ärlig kan ge goda argument för ett behov av kapacitets och kompetenshöjning av myndigheternas krishanteringsförmåga. En förmåga som idag har brister som är större och mer allvarliga än vad allmänheten troligtvis kan acceptera.

Kriskapacitet att hantera en kärnkraftsolycka?

Händelserna i de Japanska kärnkraftsverken gör att tankarna snabbt går till Sveriges förmåga att hantera en kärnkraftsolycka. I Japan finns på samma sätt som i Sverige samverkansmodeller och kommunikationsstöd för att olika myndigheter på bästa sätt och gemensamt hantera en kärnkraftsolycka och dess konsekvenser. Under dagen har fler och fler frågetecken rests avseende om det finns en skillnad mellan vad de Japanska myndigheterna vet och vad myndigheterna kommunicerar till media och allmänhet. Rykten om mörkläggning har blivit allt mer intensiva.
 
Om en kärnkraftsolycka skulle inträffa i Sverige, tex vid kärnkraftsverken i Oskarshamn, så skulle en stor mängd regionala och nationella myndigheter att involveras. Ett urval av dessa är:
 
Strålsäkerhetsmyndigheten, Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap
SOS Alarm, Länsstyrelsen Kalmar län , Landstinget i Kalmar län, Polismyndigheten i Kalmar län, Regeringskansliet, Statens meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI), Socialstyrelsen, Livsmedelsverket, Jordbruksverket
 
I ett nätverk av myndigheter som skall hantera en svår och känslig situation, där information om de faktiska omständigheterna kring händelsen kommer att vara fragmenterade och osäkra, behöver informationsflödet mellan involverade myndigheter och kommunikation mot allmänhet inte nödvändigtvis fungera bra.
Det skulle vara spännande att se en jämförelse mellan svensk kriskapacitet att hantera en kärnkraftsolycka och den hanteringen som nu sker i Japan. Det finns säkert stora strukturella skillnader i hur krishantering organiseras men också stora likheter avseende de informations- och kommunikationsmässiga utmaningarna. Hur väl står Sverige rustad avseende förmåga att hantera en så svår händelse som en kärnkraftsolycka innebär? Finns det några indikatorer på detta, i så fall vilka?

Samverkan kan misslyckas och ibland blir det konflikter

Torkel Schlegel skriver på Tjugofyra7 att det finns ingen “juridisk gråzon” som hindrar myndigheter att samverka och effektivt agera mot en inträffad händelse. Att skylla på en upplevd juridisk gråzon är ett ganska rationellt knep för att undvika ansvarsutkrävande. Torkels inlägg är mycket viktigt då det finns risk att den “juridiska gråzonen” blir ett fenomen som det mesta kan skyllas på. Juridiska gråzoner är som Torkel försiktigt antyder mer kopplat till kunskap, kompetens och organisatorisk prestige än praktiska problem att agera för att möta ett hjälpbehov.

På västkusten har det de senaste åren inträffat några händelser där bland andra sjöräddning, kommunal Räddningstjänst, SOS-alarm och Polis haft tillsynes omfattande problem att samverka. Händelserna jag tänker på är några isolyckor och ett drukningstillbud med barn. Naturligtvis kan man hävda att det fanns unika omständigheter i de specifika händelser som ingen av oss som inte var med ens kan förstå. Men med de goda möjligheterna till kommunikation och den goda resurstillgången så är det märkligt att vissa insatser saknar ett effektiv utnyttjande av den sammantagna kapaciteten hos de involverade organisationerna.

Det som verkligen förvånar mig är att så lite öppen diskussion förekommer kring misslyckad samverkan och konfliktfylld samverkan. Misslyckande och konflikter är väl helt naturliga fenomen i alla typer av relationer. Samverkan handlar om relationer, relationer mellan organisationer och individer som på kort tid skall samarbeta för att lösa ett hastigt uppkommet problem. Att det ibland går mindre bra borde vara självklart.

Eftersom aktörerna inom svensk krishantering är professionella så borde en diskussion om detta kunna ske både öppet, nyanserat och konstruktivt. Så min fråga blir helt enkelt. Varför pratas det inte om det som alla med någorlunda insyn känner till?

Räddningsenheter + hjärtstartare = lönsamt

Sverigesradio berättar om en lyckad satsning där räddningsenheter utrustas med hjärtstartare.

Det är helt klart ett spännande steg framåt där olika kompetensområden kan överlappa för att skapa en direkt nytta för den enskilde. Ett utökat samarbete med överlappande insatsproduktion mellan akutsjukvård och räddningstjänst är nödvändig för att säkerställa att den enskilde/drabbade inte blir utsatt för den unkna prestige som tyvärr ibland uppstått mellan just dessa samhällsviktiga sektorer.
Att denna typ av satsning är mycket lönsam ur ett samhällsperspektiv visar beräkningar av Björn Sund på Örebro Universitetet. Läs mer på Sverigesradio samt på Örebro Universitet.

Tryggare räddning med kameraövervakning

Räddningstjänsten Syd skriver på sin webb om arbetet med att använda fasta kameror på en släckbil i syfte att förbättra säkerheten i arbetsmiljön för räddningspersonal genom att förebygga brott och i förekommande fall dokumentera brott. Användning av fastmonterade kameror har inte varit smärtfritt utan inneburit en hel del dialog och tillståndsprövning.

Arbetet som RSYD bedriver är principiellt viktigt då det kommer alltfler liknande tillämpningar framöver där kameror på olika sätt kan användas för att förbättra arbetsmiljö, skydda känsliga biotoper, effektivisera arbetsprocesser, länka samman geografisk åtskilda men socialt samhörande platser m.fl. Användning av rörliga bilder i vardagliga och professionella sammanhang kommer att öka och det blir en utmaning för lagstiftarna att bevaka utvecklingen inom området för att både tillåta och begränsa olika typer av tillämpningar. [Läs mer om Rsyds arbete.]