I det rykande färska betänkandet av Per Unckel, Förbättrad vinterberedskap inom järnvägen, ges svidande kritik av järnvägsystemets aktörer avseende deras beredskap och förmåga att hantera vinter-relaterade störningar. Läs SVDs intressanta artikel eller SOU 2010:69

Det är naturligtvis mycket enkelt att dra slutsatsen att just detta område är extra eftersatt och att den låga förmågan är specifik för järnvägssystemet. Men det kan ju vara så att krishanteringsförmågan och en bredskapsförmåga är något som väldigt många samhällsaktörer har stor problem med. Nåja, låt oss titta på ett par spännande formuleringar i utredningen där det ytterst tydligt framgår att beredskapen och förmågan att hantera allvarliga störningar och kris har varit extremt eftersatt.

Redan i de inledande texterna beskriver utredningen att professionellt koordinerat agerande inte har varit någon särskilt prioriterad fråga.

Att behovet har funnits måste ju rimligtvis de berörda parterna vara medvetna om. Men vad är det som gör att samövning inte ägt rum? Denna fråga är av stort intresse men innehåller kanske alltför känsliga aspekter kring en eventuell vilja hos parterna att samarbeta och bistå varandra vid större störningar. Utredningen är ytterst tydlig i sin kritik vilket borde vara generande för de involverade parterna. Att inte samöva är ett tydligt tecken på brister i professionalitet.

Mobilisering av krisorganisationen i ett sent skede.

Att en tung krisorganisation inte mobiliseras förrän i ett sent läge är inget specifikt för Järnvägssystemets aktörer. Detta är ett resultat av ett tankefel kring hur händelser eskalerar till en kris. Det finns stor erfarenhet hos tex kommunal räddningstjänst som visar på de stora svårigheter som de involverade medarbetarna har att i en eskalerande situation också fatta beslut kring att bygga ut sin ledningskapacitet. Om räddningstjänster upplever utmaningar med detta så är det helt naturligt att också de som sällan står inför eskaleringsbeslut inte klarar av att genomföra dessa.

Här beger sig utredningen in i ett spännande område som flera aktörer inom det Svenska krishanteringsystemet försökt att hantera i flera år. Nämligen utmaningen med att försöka etablera processer och system som skapar ett positivt bidrag till att upprätthålla en känsla av att ha en gemensam lägesbild. Utredningen är dock på rätt spår och istället för att använda det snart oanvändbara begreppet Gemensam Lägesbild så används termen situationskontroll.

Situationskontroll är något ganska subjektivt, med bland annat kognitiva utmaningar med att som individ eller i grupp “bestämma” vad som är viktigt och relevant. Situationskontroll är alltså en konstruktion där de inblandade tillsammans påverkar varandra kring hur situationen skall definieras. Situationskontroll uppstår när de involverade parterna upplever en känsla av kontroll. För att nå detta krävs enligt utredningen bättre kommunikationssystem/processer samt bättre stödsystem för att förmedla, dela och tillsammans arbeta med ett informationsmaterial. Att detta är en generell utmaning för Svensk krishantering visar de senaste årens samövningar med svidande tydlighet.

Betänkandet är ett utmärkt material för kurser i Samhällets Krishantering.