Händelserna i de Japanska kärnkraftsverken gör att tankarna snabbt går till Sveriges förmåga att hantera en kärnkraftsolycka. I Japan finns på samma sätt som i Sverige samverkansmodeller och kommunikationsstöd för att olika myndigheter på bästa sätt och gemensamt hantera en kärnkraftsolycka och dess konsekvenser. Under dagen har fler och fler frågetecken rests avseende om det finns en skillnad mellan vad de Japanska myndigheterna vet och vad myndigheterna kommunicerar till media och allmänhet. Rykten om mörkläggning har blivit allt mer intensiva.
Om en kärnkraftsolycka skulle inträffa i Sverige, tex vid kärnkraftsverken i Oskarshamn, så skulle en stor mängd regionala och nationella myndigheter att involveras. Ett urval av dessa är:
Strålsäkerhetsmyndigheten, Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap
SOS Alarm, Länsstyrelsen Kalmar län , Landstinget i Kalmar län, Polismyndigheten i Kalmar län, Regeringskansliet, Statens meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI), Socialstyrelsen, Livsmedelsverket, Jordbruksverket
I ett nätverk av myndigheter som skall hantera en svår och känslig situation, där information om de faktiska omständigheterna kring händelsen kommer att vara fragmenterade och osäkra, behöver informationsflödet mellan involverade myndigheter och kommunikation mot allmänhet inte nödvändigtvis fungera bra.
Det skulle vara spännande att se en jämförelse mellan svensk kriskapacitet att hantera en kärnkraftsolycka och den hanteringen som nu sker i Japan. Det finns säkert stora strukturella skillnader i hur krishantering organiseras men också stora likheter avseende de informations- och kommunikationsmässiga utmaningarna. Hur väl står Sverige rustad avseende förmåga att hantera en så svår händelse som en kärnkraftsolycka innebär? Finns det några indikatorer på detta, i så fall vilka?
Design of digital practice [in sports] 
En viktig fråga. Själv tror jag Sverige har mer närliggande saker att oroa sig för än kärnkraftsolyckor men frågeställningen är ju generell. Oredan vid EU-toppmötet 2001 är kanske ett exempel på bristande kommunikation mellan och flexibilitet hos ett antal aktörer.