Torkel Schlegel skriver på Tjugofyra7 att det finns ingen “juridisk gråzon” som hindrar myndigheter att samverka och effektivt agera mot en inträffad händelse. Att skylla på en upplevd juridisk gråzon är ett ganska rationellt knep för att undvika ansvarsutkrävande. Torkels inlägg är mycket viktigt då det finns risk att den “juridiska gråzonen” blir ett fenomen som det mesta kan skyllas på. Juridiska gråzoner är som Torkel försiktigt antyder mer kopplat till kunskap, kompetens och organisatorisk prestige än praktiska problem att agera för att möta ett hjälpbehov.
På västkusten har det de senaste åren inträffat några händelser där bland andra sjöräddning, kommunal Räddningstjänst, SOS-alarm och Polis haft tillsynes omfattande problem att samverka. Händelserna jag tänker på är några isolyckor och ett drukningstillbud med barn. Naturligtvis kan man hävda att det fanns unika omständigheter i de specifika händelser som ingen av oss som inte var med ens kan förstå. Men med de goda möjligheterna till kommunikation och den goda resurstillgången så är det märkligt att vissa insatser saknar ett effektiv utnyttjande av den sammantagna kapaciteten hos de involverade organisationerna.
Det som verkligen förvånar mig är att så lite öppen diskussion förekommer kring misslyckad samverkan och konfliktfylld samverkan. Misslyckande och konflikter är väl helt naturliga fenomen i alla typer av relationer. Samverkan handlar om relationer, relationer mellan organisationer och individer som på kort tid skall samarbeta för att lösa ett hastigt uppkommet problem. Att det ibland går mindre bra borde vara självklart.
Eftersom aktörerna inom svensk krishantering är professionella så borde en diskussion om detta kunna ske både öppet, nyanserat och konstruktivt. Så min fråga blir helt enkelt. Varför pratas det inte om det som alla med någorlunda insyn känner till?
Design of digital practice [in sports] 