SAMÖ-KKÖ : Extremt ointresse och okunskap hos svenska medier

Nu när Sverige genomför den enligt MSB, största krisövningen någonsin så är det i princip helt utan bevakning från svenska medier. Kanske är det så att händelserna i Nord-Afrika drar alla resurser. Men då övningen varit känd sendan en längre tid tillbaks, framstår den obefintliga bevakningen ändå som märklig. Helt obefintlig är den inte. DN lyckades att nå ut med en liten blänkare och Sveriges Radio lyckades i P3´s brunchrapporten att prata om övningen i termer av ett “tjänstemanna-lajv”. Det är ganska märkligt att så lite har publicerats om en så stor och omfattande övning som syftar till att i ett större perspektiv ge trygghet åt väldigt många. Kanske är det så att efter det intensiva övningsdygnet så kommer det att publiceras insiktsfulla och kritiska artiklar. Men jag undrar ändå hur det står till med kunskap och intresse hos medierna av frågor som berör den svenska kapaciteten att hantera kriser.

Samö-KKÖ i samband med händelseutvecklingen i Egypten

På onsdag startar i Sverige den största krisövningen någonsin, allt enligt Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB). En ganska omfattande mängd centrala, regionala och lokala myndigheter kommer att öva krishantering i samband med en fiktiv kärnkraftsolycka.
Övningen som planerats under lång tid råkar dessutom sammanfalla med de senaste dagarnas händelseutveckling i Egypten. Samö-KKÖ innehåller en hel del aspekter kring kommunikation till allmänheten, en del spännande problem som skall hanteras av statsledningen, kanske inslag av relationsproblematik till andra länder (dock är UD inte listad som övningsdeltagare) och vissa sjukvårds och polisiära ärenden.
Just sådana aspekter som berörda myndigheter också kan komma att behöva hantera i relation till händelseutvecklingen i Egypten. Om både övningen och hanteringen av svenskar i Egypten går bra så är det ett gott betyg för svensk krishantering. Men man kan ju undra hur uthållighet organiseras för att både klara av intensiva övningsdygn samtidigt som flera av organisationerna redan varit igång sedan innan helgen.
Vi får väl se hur det hela utvecklar sig. Samö-KKÖ ser ut att bli en samövning med nu också oväntade inslag.

Tekniskt ledningsstöd: I framtiden är en mobiltelefon det enda som behövs.

Jag har i många år argumenterat för att mobiltelefonen är ett fundamentalt och centralt verktyg vid ledning av räddningsinsatser och vid krishantering. En av orsakerna till denna starka övertygelse är de empiriska resultat som forskningen visat. Radio är bra på många sätt, men den är inte personlig. Radiokommunikation är mycket bra för snabb kommunikation mellan flera individer i dynamiska situationer. Radio är sämre vid längre resonemang. Med detta sagt menar jag inte att RAKEL är fel. Inte alls. Rakel är en utmärkt idé för talad-kommunikation för stora operativa grupperingar. Men för avancerad ledning är jag tvekande.
Nu när vi ser hur terminaler för taladkommunikation smälter samman med terminaler för informationsaccess och informationsvisualisering pekar trenden mot konsumentorienterade personliga mobila terminaler.

En raden av spännande lösningar som v tyvärr ännu inte testat vid skarpa situationer är Tactical Fire Table som finns för Iphone och Ipad. Mer info finns på http://itunes.apple.com/us/app/tactical-fire-table/id400104883?mt=8
Detta är bara en i raden med indikatorer som pekar mot att man bör idagsläget vara väldigt försiktig med att investera i teknikstöd som skall (1) användas gemensamt och vid (2) speciella tillfällen. Gemensamma sällan användningsverktyg tenderar att inte komma till användning för ens de situationer de är designade för. Orsaken är att dessa teknikstöd saknar de aspekter som gör personliga mobila terminaler så mycket mer attraktiva. Exakt vad dessa aspekter består av, är fortfarande lite oklart och kräver fördjupade studier. Men aspekter som att den personliga mobila terminalen alltid finns med i byxfickan är en kritisk aspekt. En annan är att genom att terminalen alltid finns med så finns möjlighet att “testa” olika applikationer på ett helt annat sätt än med fastskruvade systemstöd. En avslutande aspekt kan också vara att den personliga mobila terminalen tillåter en högre grad av personlig anpassning än vad de gemensamma klarar av.
“När köper vi in Iphones till befälen?” var en fråga som ställdes av en mellanchef på en räddningstjänst jag besökte härom veckan. Fråga som var skämtsam har nog mer relevans än vad som först kan anas.

Myter och okunskap kring hur allmänheten agera vid kriser och stora olyckor

Det finns en hel del myter och ren okunskap kring hur allmänheten som grupp samt hur individer beter sig vid kriser och större olyckor. Alltför ofta hör jag av personer på exempelvis Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap och SOS-alarm att “Vi måste ju undvika panik hos allmänheten”.

 
För att undvika upprätthållandet av denna myt, för det är just en myt, så läs denna artikel. Läs med fördel texten på sidan 102.
 
I. Helsloot & A. Ruitenberg.(2004) Citizen Response to Disasters: a Survey of Literature and Some Practical Implications. Journal of Contingencies and Crisis Management
Volume 12, Issue 3, pages 98–111, September 2004 [Link]
 
Om ni någon gång springer på någon som fortsätter med en Hollywood-baserad förståelse om hur människor agerar vid kriser och större olyckor så be dem läsa denna artikel eller be dem redovisa vilket empiriskt material de baserar sitt uttalande på, för det kan ju vara så att de senaste 60 årens systematiska forskning i ämnet har missat något. Det kan ju vara så, eller?

It is now time for a revolution, at least in theory.

The Swedish emergency response domain has too few IT-based applications or services that in any reasonable sense make use of the power from citizens in times of emergencies or crises.
With a small budget significant development can be achieved in order to design and diffuse new communication offerings that would improve local and central governments ability to maintain a common operating picture.
Take a moment and look at the figure. Then go and visit 37signals.com and get some inspiration for your next revolutionary project in the domain of information technology support in emergency response and crisis.

Utveckling av systemstöd för räddningsinsatser och krishantering kan i Sverige ganska snart nå en kritisk punkt!

Utveckling av systemstöd för räddningsinsatser och krishantering kan i Sverige ganska snart nå en kritisk punkt. Punkten i fråga gäller balansen mellan att kommersiella aktörer skall utveckla och tillhandahålla system eller om Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap skall fortsätta med den typ av utveckling som lett till ett flertal applikationer och system, däribland Lupp och WIS. Just Lupp är ett system som ett flertal kommersiella aktörer i Sverige själva hävdar att de kan både utveckla och tillhandahålla, dock till ett något högre pris än det i dag subventionerade priset av c:a 900 SEK. Det grundläggande frågan som eventuellt kan ställas är:
 
Skall Svenska myndigheter bedriva systemutveckling i syfte att bistå andra myndigheter med programvara?
Frågan är lite komplex, men framförallt lite känslig efter många års varierande grad av lyckade relationer mellan de kommersiella systemleverantörerna och myndigheten i fråga.
Men är frågan verkligen så enkel som att det handlar om antingen eller? Kanske finns det en hybridansats som verkligen skulle ge Svensk räddningstjänst och krishantering en skjuts framåt avseende systemstöd för sin operativa verksamhet.
Det finns stora möjligheter till nya affärsmodeller, utvecklingsmodeller och samarbetsmodeller som verkligen skulle gagna både berörda myndigheter och systemleverantörer.
Ett tankeexperiment:
Vad skulle hända om Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap under ett par år gick i en radikal riktning i linje med nedan punkter? Punkterna avser inte att vara en komplett lista utan snarare fungera som en beskrivning för den riktning som jag har funderar kring.
  1. Open-Source : Nuvarande kod till Lupp och dess databas släpps på en open-source licens. Detta skulle innebära att många aktörer kan bygga vidare och skapa anpassade, specialiserade och mer kompletta applikationer.
  2. Manifest : Ett Lupp-manifest utvecklas som beskriver hur kommersiella aktörer skall tillhanda hålla både en gratis-version och en premium-version samt andra vägledande principer.
  3. De-facto Standard : Lupp lägger grunden till ett ram-verk/de facto standard för en begränsad informationsmodellkärna.
  4. Infrastruktur : Lupp övergår till formen av en central infrastruktur för informationsdelning mellan myndigheten och kunder på kommunal nivå.
  5. API + Miniapps : Ett standardiserat API tas fram som specificerar hur mini-apps kan byggas mot de applikationer som baseras på Lupp-ramverket.
  6. Freemium : Kommersiella aktörer agerar enligt LUPP-manifestet och erbjuder sin programvara enligt en freemium-modell där dagens funktionalitet i LUPP erbjuds som en gratisversion (detta är ganska självklart då det bara är en ompaketering av den släppta open-source koden) men där mer avancerad funktionalitet och stöd för fler plattformar erbjuds i en premium-version.
  7. Facilitator : Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap skulle i en sådan framtid ta rollen som facilitator och driva en rad design/utvecklingsevent med syfte att stödja de kommersiella aktörerna och sporra att fler aktörer kommer in i bilden.
  8. Global export: Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap skulle i samarbete med Vinnova skapa program för att stötta de små kommersiella aktörerna i att växa och i kommersiella aktörskluster säkerställa att svensk programvaruindustri inom området kan växa på en allt viktigare världsmarknad.
Detta är några tankar som jag reflekterar kring då jag ser tillbaks på 10 ganska magra år när det gäller IT-innovation för Svensk räddningstjänst och krishantering. Hör gärna av er med kommentarer och bidra gärna till mer punkter i listan ovan.

Designing "transitional hooks" to improve the adoption rate of new technology

During the last year, insights has emerged that there seems to be some really important knowledge missing related to challenges in adopting new information technology. We do know how people make sense of technology and how the sensemaking processes has impact on the adoption curve. We also know that there is a difference between intended use and actual use when it comes to how users translate the designers technology inscriptions. We know that the stuff we put in the hands of the user must be useful and meaningful. We know also the importance of usability and staying within budget constraints. However, we do not know how we can materialize mechanisms that increase the speed and shorten the adoption time of new technology.
This is not about marketing and persuading the user to try and buy. Rather it seems to be a matter of designing “transitional hooks” between the existing technology in use and the new technology. To my understanding, there seems to be few study on what such transitional hooks consist of and how they could speed up the adoption rate. Further, we have limited knowledge in how such transitions could be triggered as well as managed. There are studies of the challenges of switching from one email-platform to another. But these examples aka always an organizational perspective. My focus reside more on the individual level and how we as technology designers could use some form of consumer-oriented approaches to reach these transitional effects. In the area of emergency and crisis response, such transitional effects are important in order to enable technological shifts and avoid stabilizing a practice with old or even outdated technology support.
Here, I do believe that our community of IT-designers have a substantial and open-field to explore.

Hierarkisk respons mot nätverksbaserade fenomen : Nu brinner det och kastas sten igen!

Återigen har stenkastning, anlagda bränder och oro förekommit i förortsområden. Häromdagen var det stenkastning och anlagda bränder i Tynnered i Göteborg och i natt var det stenkastning, anlagda bränder och hårda polisingripande i Rinkeby i Stockholm (GP, SVD).

Har svenska krishanteringsaktörer ens en aning om vad dessa fenomen egentligen är? Under hösten 2009 inträffade under flera veckors tid liknande stenkastning och anlagda bränder i flera stadsdelar i Göteborg. Under hösten ebbade det ut eller gick i alla fall ner på en sort märklig normalnivå. Mediauppmärksamheten ebbade ut. Men kom det fram något svar på frågan varför?

Om nu det inte finns ett svar på frågan om varför och hur dessa fenomen uppstår, hur skall då samhället göra för att minimera risken för att fenomenen uppstår igen. Kan det vara så att svenska krishanteringsaktörer står handfallna och inte vet vad de skall göra? Några vettiga analyser saknas och förklaringsmodellerna kring frågan varför är flera och har dessutom förändrats över tiden.

Fenomenet med bränder och stenkastning och myndigheternas motreaktioner sätter fingret på ett problem inom svensk krishantering, som kan komma att förvärras under de närmaste åren. Den hierarkiskt organiserade responsen har liten eller ingen möjlighet att påverka nätverksbaserade problem. De två modellerna möter aldrig varandra på ett sätt där det skapas positiva spiraler.

Detta problem kan vi se i andra delar av världen där kraftfulla militära organisationer inte klarar av gräsrotsorganiserat motstånd. Vi ser hur hierarkiska säkerhetsmodeller misslyckas att avvärja enskilda försök till terrorattentat men där enskilda individer i grupp lyckats ingripa för att avvärja fruktansvärda konsekvenser. Men låt oss gå tillbaka till den svenska situationen igen. Kommer reaktionen från myndigheterna nu bli hårdare bevakning, fler poliser, mer kravallutrustning och mer konfrontation? Om detta är motreaktionen, är det då inte lämpligt att fundera kring hur väl just denna taktik hittills fungerat vid en historisk tillbakablick.

Kan det vara så att det krävs nya metoder som inte baseras på att de hierarkiska systemen samverkar utan att responsarbete organiseras i nätverk med en liknande struktur som problemfenomenet verkar ha. Myndigheter samverkar, men varför då? För att hantera de politiska dimensionerna av problemet eller för att verkligen reducera de faktorer som får våldsmekanismerna att trigga igång.

Jag har vid flera tillfällen frågat svenska krishanteringsaktörer i Göteborgsområdet om de själva genomfört några samtal med personer som varit involverade i de tidigare oroligheterna under 2009 i Göteborg. Svaret är att sådana samtal inte genomförs eller i alla fall inte av deras myndighet. Men om de som skall ansvara för att hantera en snabbt uppkommen och eskalerande händelse som kan utvecklas till något över tid mycket svårhanterbart så vore det väl rimligt att just dessa personer också tillgodogör sig insikter och förståelse om fenomenet från just de personer som uppfattas som vara orsaken till problemen. Men även här tror jag att den hierarkiska organiseringen av svensk krishantering återigen misslyckas med att se att lösningen ligger i att orientera sig med ett nätverksbaserat perspektiv på samhället.

Men kanske har Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap en liten grupp med medarbetare som ansvarar för att ta ett utifrånperspektiv på den egna verksamheten och genom ett genuint intresse för verkligheten i det heterogena samhället ge motbilder till förenklade förklaringar med ursprung i lägescentralernas förlovade land.