Det har nog inte undgått någon att det finns en stor ilska inom svensk idrott kring hanteringen av frågan kring max antal personer i samband med idrottsarrangemang.  Nu ser vi de första exemplen på att myndigheters inkonsekventa hantering nått vägs ände. ….det berömda blå skåpet har fått en påhälsning.

Triatleten och träningsprofilen Jonas Colting går nu ut med att han avser att trotsa de begränsningar som olika myndigheter satt upp för att kunna genomföra Borås Triathlon och Borås Swimrun. Colting är högljudd i sin kritik men inte ensam. Tidigare under sommaren har vi sett träningstävlingar som genomförts delvis under radarn. I andra fall har tävlingsliknande arrangemang omformulerats som träningsresor. Viljan att komma igång med arrangemang är betydande.

Hanteringen av frågan kring hur idrottsarrangemang kan organiseras i ljuset av covid-19 visar på en bristande insikt. Det tycks saknas insikter hos politiker och tjänstemän kring idrottens förutsättningar och de möjligheter som trots allt finns att organisera idrottsevenemang även i situationer där smittskydd mot covid-19 behöver upprätthållas.  Det är oroande att myndigheter och i slutändan regeringen inte valt att söka framåtsyftande lösningar.

Det har funnits tid att skjuta till innovationsmedel för att utforska helt nya organisatoriska och digitala möjligheter. Istället har sportentreprenörer fått kämpa i motvind och söka egna lösningar för att möta obegripliga krav från vad som uppfattas som tondöva myndigheter.

I ett längre perspektiv behöver myndigheter som Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap fundera vad detta får för konsekvenser. Tilltron till myndigheternas förmåga att agera i och efter kris har fått en rejäl smäll. När en hel idrottsrörelse upplever att deras frihet är kringskuren på ett obegripligt sätt….jag då är det illa.

Nu är det verkligen dags att svensk idrottsrörelse tillsammans med Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap inleder ett aktivt samarbete kring att utveckla förutsättningarna att kunna arrangera idrotts-evenemang även när samhället är under belastning. I ett sådant samarbete behöver naturligtvis sportentreprenörer få en central roll. Akademiska aktörer har givetvis massor att bidra med. Att digitalisering är en dimension som kommer att genomsyra ett sådant arbete ser vi nog alla som en självklarhet. Nu är det dags för gemensamma ansträngningar och skapa lösningar på det absurda läget.