Missnöjet med SOS-alarm i detta sammanhang kommer främst från Journalister och Nyhetsbyråer som inte på samma sätt som tidigare kan genomföra sin bevakning.

Dock finns ett annat missnöje med hur SOS-alarm hanterar och framförallt prissätter tillgången till operativ insatsinformation. Den kritiken kommer från Räddningstjänsterna som i många fall upplever att de “köper tillbaks information som vi själva producerat”. Äganderätten till triviala informationsfragment av typen viss räddningsenhet är knuten till en viss händelse på en viss adress/position omfattas vad jag kan förstå inte av upphovsrättslagen.

Om så hade varit fallet så skulle en räddningstjänst kunna hävda att all statusinformation som produceras av organisationens egna system är deras egendom och deras spridning skyddas på samma sätt som konstnärliga verk. Men tyvärr, det är snarare så att just genom att sådan trivial information sprids till bland annat SOS-alarm som bearbetar informationen och gör den presenterbar i annan form och format så är det SOS-alarm kan hävda äganderätt till sin “produkt”. Detta är en konsekvens av att informationen lagras i en databas som hanteras av SOS-alarm, informationen bearbetas (dvs tider räknas fram, format kontrolleras m.m), samt att information till sist distribueras till en önskad mottagare i ett överenskommet format.

På sikt kan en monopolsituation förändras genom att en annan aktör börjar hantera samma information. En sådan aktör måste då etablera samarbete med alla svenska räddningstjänster, alla ambulansorganisationer och alla polismyndigheter. Dessutom måste en sådan aktör kunna hävda att den initiala 112-informationen (dvs det som en person berättar i 112-samtalet) är offentlig genom att den skapas som ett resultat av ett myndighetsuppdrag.

I dessa tider av billiga men avancerade möjligheter till omfattande informationshantering så är ovan situation med en konkurrerande extern aktör både rimlig och möjlig. Låt oss vänta 3 år och se vad som då finns på plats.