Gårdagens tragiska olycka i Norska Ålesund, som bland annat rapporteras om i SVD, är en händelse som är intressant ur flera perspektiv. Hur kan det komma sig att en geolog gör en riskbedömning som därefter tillsynes inte följs upp av lokala myndigheter? Att i efterhand kunna uttrycka “vad-var-det-jag-sa” är ju knappast ett värdefullt redskap i ett skadeförebyggande arbete. Vem är ansvarig för att den kunskap som fanns om risken för ras aldrig blev ordentligt beaktad, eller beaktades risken men ansågs försumbar?

Händelsen visar också på kombinationseffekterna vid en olycka. Ett stycke berg lossnar och förstör delar av ett hus samt skadar en gastank som ligger nedgrävd, med en utbruten brand som följd. I svåra händelser är det ofta en kombination av flera små eller som i detta fall flera stora risker som multipliceras till ett tragisk förlopp. Dock finns också positiva aspekter såsom de ovanligt stora betong sektioner som huset var sammansatt av och som tillsynes lindrade skadeeffekterna. Hur kan vi bättre förstå och värdera dessa kombinationseffekter?

Från min forskningshorizont är kanske den mest intressanta aspekten att studera vidare i denna och liknande händelse, hur räddningspersonal tidigt i insatsarbetet skapar sig en förståelse kring vad de står inför. Vilka “saker” blir viktiga och relevanta i insatsarbetet? När och hur fick räddningspersonalen kännedom om gastanken och hur skapades en riskbedömning utifrån det faktum att gastanken fanns.

Vi får hoppas att Norges motsvarighet till de Svenska myndigheterna Räddningsverket och Krisberedskapsmyndigheten studerar inte bara orsak och skuld i denna händelse utan också tar till sig den kunskap som uppstår vid svåra räddningsinsatser, en kunskap som sällan inhämtas eller ens prioriteras.