Dörrknackning 2.0 : Polisen söker vittnen via Twitter

Under förmiddagen idag rånades en person i sin lägenhet i Stockholm. Två personer avvek från platsen och polisen söker nu via Twitter vittnen till händelsen. Detta måste ju vara ett bra exempel på hur delar av Polisen nu inte bara förstått nyttan av social media utan också snabbt kan nå ut och knacka dörr på ett helt nytt sätt. Återigen är det IGchefen som visar framfötterna.

Exemplet ovan är säkert inte den förstå gången polisen söker vittnen via Twitter men det är trots allt ett bra och illustrativt exempel.

Allmänheten och kriser

Att allmänheten kan agera på egen hand och ta ansvar i samband med olyckor och kriser är inget nytt. Detta har sociologer konstaterat sedan länge. Nu när social media har fått ett radikalt genomslag för hur vi kommunicerar i samband med olyckor och kriser så finns det en rad frågor som är relevanta för att lokala, regionala och nationella myndigheter. Att det är dags att verkligen lyfta fram och förstå den kapacitet och förmåga som allmänheten har i samband med kriser är ett försiktigt konstaterande.

Ett initiativ som gör detta är Medborgarprojektet i Kronobergs län där Martina Lennartsson arbetar med dessa frågor. Följ arbetet på bloggen Medborgarprojektet och ta också del av Martinas reflektioner kring detta arbete och mycket annat via twitter. Den perspektivförskjutning kring föreställningen om allmänheten som Medborgarprojektet har är helt klart uppfriskande och behövlig.

Lästips:

Läsning rekommenderad av Medborgarprojektet:

  • Niklas Guldåkers avhandling: Krishantering, hushåll och stormen Gudrun. Att analysera hushålls krishanteringsförmåga och sårbarheter [länk]

Läsning rekommenderad av min kollega Fredrik Bergstrand:

  • Tåla: Trygghetsskapande åtgärder för landsbygden [länk]

Brand i fordon, twitter och video från olycksplats

Morgonens händelser med en brand i en lastbil och en tankbil på motorvägen i höjd Kareby kyrka i Kungälvs kommun gjorde rejäla avtryck i social media och traditionell media [AftonbladetGPSVD, DN]. Återigen kan vi se hur personer som befinner sig i närheten av en olycksplats har en imponerande förmåga att rapportera vad som händer och förmedla det till sin omvärld. Twitter användes flitigt för att ge korta rapporter via text och bild. GP.se lyckades också få tag i mobilvideo från platsen. Att denna form av kommunikation är av intresse syns tydligt i hur mediaföretagen försöker få direktkontakt med personer på plats som twittrar. Nedan visas ett sådant exempel där bland andra Sveriges Radio försöker etablera kontakt med användaren Torbjörn_S.

Direktrapportering om en händelse av personer på eller i närheten av olycksplatsen via social media visar på den nytta som snabb och omfattande kommunikation i samband med olyckor och kriser har i termer av att nå ut med information. Etablerade mediaföretag har här en viktig roll i att sammanställa, granska och masspublicera dessa i bland fragmenterade rapporter.

Tweets och statusuppdateringar på Facebook är etablerade former för snabbkommunikation i samband med olyckor. Det är därför mycket intressant att se hur privatpersoner allt oftare och allt snabbare sänder video av hög kvalitet från olycksplatsen. Utvecklingen har nu kommit så långt att 1) funktionalitet i termer att snabbt lyckas skapa en video med hjälp av sin mobiltelefon är praktiskt möjligt, 2) kamerateknik och överföring är av hög kvalitet samt att 3) en allmän medvetenhet att video från kritiska situationer är användbara är etablerad.

Att mobil-video inte bara är något för privatpersoner utan också för organisationer är något som blir allt mer tydligt. Redan idag finns det mobil videotjänster som är anpassade för organisationer (t.ex. LiveResponse.se).

Det bör dock alltid understrykas i sådana här sammanhang att all rapportering inte är av godo. Text, bild, video kan missbrukas och orsaka mer skada än nytta. På GP.se GP-tv kan ni ta del av material av god kvalité..

Utvecklingen mot ett allt rikare men kanske också mer svårtolkat informationsflöde i samband med olyckor och kriser pekar på behovet av förstärkt samarbete mellan privatpersoner, myndigheter och media för att säkerställa att samtliga aktörer snabbt kan ta del av sådan information som är avgörande för att göra medvetna val, organisera insatsarbete samt ge information till nyhetstörstande grupperingar i samband med olyckor. Det finns med stor säkerhet samarbetsmekanismer som både kan tillgodose myndigheter, medias och privatpersoners intressen.

Fältstudie : Säkerhetsarbete vid högriskmatch

I samband med fotbollsmatchen igår mellan IFK Göteborg och Malmö FF, en sk. högriskmatch, fick jag möjlighet att genomföra fältstudier med fokus på det säkerhetsarbete som pågår under en fotbollsmatch.

Polis, väktare, publikvärdar, sjukvårdare och annan säkerhetspersonal samverkar utifrån sina olika roller och ansvar med stor anpassningsbarhet och flexibilitet.

Användning av verbal kommunikationsteknik tillsammans med olika plattformar för video var några av de saker som låg i fokus för mina studier under gårdagens match.

Gårdagens fältstudie gav värdefulla insikter kring möjligheter och begränsningar för de kommande studierna som planeras.

En liten kryptisk reflektion kring inter-organisatorisk informationsdelning

Igår kväll när jag gjorde lite intervjuer hos en räddningstjänst kring samverkan vid större olyckor fick jag också av en ren tillfällighet ta del av en spännande problematik som gav upphov till reflektion.

Att dela med sig av information över organisationsgränser är något som rent generellt anses vara positivt genom att det främja samverkan. Det finns också utmaningar med informationsdelning då en del blåljusorganisationer anser att det ofta delas alltför lite information, särskilt från en av de centrala blåljusmyndigheterna.

När denna centrala myndighet trots allt delar med sig av detaljerad och känslig information så är det inte säkert att sådan information blir användbar för den mottagande organisationen. Informationen i fråga är detaljerad med endast orienterad kring den specifika verksamheten som skapat informationen. Den organisation som tar emot informationen har svårt att hantera de känsliga detaljerna och då sakinnehållet inte har någon påverkan på hur en kommande räddningsinsats skulle organiseras så blir informationen delvis meningslös. Detta trots att informationen består av detaljerade beskrivningar som är högaktuella.

Min reflektion kring detta fenomen är att det är lätt att på förhand anse att andra organisationer är dåliga på att dela med sig av information som de besitter men väljer att inte dela med sig av. Att dela information mellan organisationer har inget egenvärde utan bör endast ske på ett sådant sätt att de mottagande organisationerna kan gör sådan information meningsfull. Kanske behövs en större förståelse kring vad för information andra organisationer efterfrågar och hur sådan information skall organiseras för att vara användbar och meningsfull.

Bengtsfors och dricksvattenproblematik

Då är Bengtsfors nästa kommun där det uppstått problem med förorenat dricksvatten. Enligt kommunens webbsida så uppmanas invånarna att koka sitt dricksvatten. Erfarenheter från Östersund och Skellefteå borde vara av intresse för att kommunen skall kunna hantera händelsen på bästa sätt. Man kan dock bli fundersam kring hur det står till med säkerheten kring dricksvattenförsörjningen i Sveriges kommuner. Kanske är det dags för betydligt hårdare riktlinjer och revisioner med någon form av haverikommission. Så vitt jag förstått har ex Skellefteå kommun inte ett exakt svar på frågan var cryptosporidiumparasiten kom i från. Bengtsfors är som sagt inte den första och heller inte den sista kommunen som kommer att behöva lägga kraft på att säkra upp kvalitén på sin dricksvattenförsörjning.

Nästa komplexa tågolycka i oländig terräng

I SVD-artikeln kring forskarkritiken av den dåliga säkerheten hos de svenska järnvägsföretagen nämnder Peter Lundgren hos MSB att då järnvägar är dragna i oländig terräng så är det troligt att en räddningsinsats vid en svår tågolycka med stor sannolikhet kommer att ta mycket lång tid och ställa mycket stora krav på dem som kommer ut till olycksplatsen.

“– Frågan är inte om det händer, utan när. I dag är man inte förberedd, varken på räddningstjänst eller ambulanssjukvården.” – Rebecca Forsberg, Umeå Universitet

Man bör fundera kring vad detta innebär. Självklart är det så att om en allvarlig tågolycka sker på en sådan plats där det saknas vägar i närheten av spåren så kommer insatsen att vara mycket svår. Men just detta självklara faktum kan knappast vara en nyhet. Detta bör vara etablerad kunskap hos de kommunala räddningstjänster som har järnvägsinfrastruktur inom sitt geografiska ansvarsområde. Men SVD-artikeln antyder att det saknas både organisation, metodik och teknik för att klara av sådana olyckor. Det borde vara ganska oroande.

Vi vet att skogsbränder kan vara mycket svåra att hantera för en lokal räddningstjänst med utmaningar att få ut utrustning och personal i skogen. Men om det är svårt vid skogsbrand, hur blir det då inte när den komplexa tågolyckan inträffar? Kanske är det så att det behövs gemensamma nationella resurser inte avseende teknik i sig, utan av transportkapacitet. Kanske är det så att det behövs helikopterkapacitet att lyfta ut tunga resurser till geografiskt svårtillgängliga platser? Men vem skall i så fall stå för en sådan kostnad?
En möjlighet är att den eller de kommuner som har spårinfrastruktur inom sitt geografiska område skall stå för detta. En annan möjlighet är att det är tågoperatörerna som skall bekosta detta då en olycka är något som verksamhetsutövaren bör vara förberedd inför och ha kapacitet att bemöta. Ett tredje alternativ är att det är Trafikverket som skall stå för detta då det är med deras godkännande som tågoperatörerna bedriver sin verksamhet på dessa otillgängliga platser. Ett fjärde alternativ är att kräva av sjukvårdshuvudmännen att det skall finnas helikopterkapacitet för att kunna flyga ut skadade och flyga in tunga resurser. Ett femte alternativ är att låta alla ovan aktörer stå för finansiering och organisering av sådan transportkapacitetet.

En sak är dock säker. Efter att en komplex tågolycka har inträffat så kommer det vara mycket lätt att ordna med finansiering till sådana resurser. Vi bör ta Rebecca Forsbergs (verksam vid Kunskapscentrum inom katastrofmedicin vid Umeå universitet) varning på största allvar när hon säger att: “– Frågan är inte om det händer, utan när. I dag är man inte förberedd, varken på räddningstjänst eller ambulanssjukvården.”

Ur ett IT-perspektiv är frågan intressant då den mest troliga lösningen är att köpa kapacitet från existerande kommersiella helikopteraktörer i Norden i syfte att säkerställa en beredskap och kapacitet. En sådan lösning ställer intressanta krav på mobiliseringsförmåga, kapacitet kring organisering, privat-offentlig samverkan och inte minst informationsdelning över sektorsgränser och nationella gränser. Behovet av system för koordination och samarbete kommer att vara omfattande och tydligt.

Finns misslyckade räddningsinsatser pga av att var tionde brandman försvunnit?

Morgonens eko-nyheter på Sveriges Radio: “Var tionde brandman borta sedan år 2000”. Nyheten är kanske inte direkt överraskande för alla oss som följt utvecklingen inom svenska räddningstjänst de senaste tio åren. I inslaget ställs de klassiska motsättningarna, ekonomi, arbetssituation, produktion och resultat mot varandra. Självklart styr ekonomin hur mycket bemanning som är möjlig. Att inte acceptera ekonomi som en starkt styrande faktor är väl omöjligt mot bakgrund av den värld vi lever i. Att mäta produktivitet och uppnådda resultat av den bemanning som finns är väl inte heller något revolutionerande. Det görs i de flesta moderna verksamheter, inklusive kommunal räddningstjänst. Frågan är väl vad som skall mätas och på vilket sätt. Här finns det en utvecklingsmöjlighet för svensk räddningstjänst.

Finns det misslyckade räddningsinsatser?
Denna frågan är provocerande men också relevant. För om svaret är JA då blir nästa fråga; vad beror detta på? Kanske är det relaterat till bemanningsnivån, kanske beroende på andra saker. Det känns viktigt att våga diskutera detta. Sjukvården har ju med vånda lyckats komma framåt en bit i denna fråga, dock inte hela vägen.

Det kan dock vara svårt att veta om saker och ting kunde gjorts annorlunda i den specifika räddningsinsatsen. Många av oss har tagit del av problematiken att avgöra vad som är en lyckad räddningsinsats, särskilt om den ekonomiska sidan skall vägas in. En viktig aspekt som inte togs upp särskilt mycket i inslaget är de kritiska val som behöver göras när en räddningsstyrka kommer till en olycksplats och står inför en uppgift som är övermäktig i termer av kapacitet. Hur ofta och vad händer när en eller flera räddningsstyrkor behöver göra obekväma och drastiska prioriteringar pga av att de har begränsad kapacitet (resurser och personer) i förhållande till händelsen. Vad kostar en upplevd misslyckad räddningsinsats? Finns det ens misslyckade räddningsinsatser? Går det att härleda sådana konsekvenser till ekonomi eller kommer det alltid att leda till att enskilda personer utpekas och straffas för sitt specifika agerande?

Vem vågar prata om detta?
Det krävs nog både stort mod, god kultur, gott ledarskap och professionella medarbetare för att våga diskutera ett misslyckade som kanske inneburit att liv, egendom och miljö gått förlorade.

Diskussionen fortsätter kring hur Svensk krisledning bör organiseras.

Eric Rönnegård, fd Polischef, publicerar på NewsMill i slutet av juni reflektioner och åsikter kring hur svensk krisledning borde organiseras. Hans reflektioner är baserade på de erfarenheter som han fått under SAMÖ/KKÖ. I stort går Erics argumentation ut på att länsstyrelserna har en för svår uppgift och är för dåligt rustade för att bedriva krisledning vid en olycka av den storlek som SAMÖ/KKÖ omfattade. Lösningen skulle vara att skapa en Krisledningsmyndighet med nationellt ansvar och nationella befogenheter att bedriva ledning vid en nationell kris.

Artikeln har många goda poänger och den kritik som Eric lägger fram är svår att blunda för. I stort håller även jag med om att Sverige saknar den krisledningskapacitet som vi borde kunna ha. Dock är jag tveksam till de lösningar som Eric argumenterar för.

En tänkt krisledningsmyndighet skulle ha ansvar och befogenheter att leda hanteringen av en uppkommen kris. Eric skriver; “…efter ett eventuellt klartecken från ministern bör chefen för krisledningsmyndigheten ges ansvar och befogenhet att självständigt leda insatsen, strategiskt och övergripande operativt.”

En stilla undran är vad denna chef skall leda då det inte framgår om krisledningsmyndigheten också skall ha operativa resurser eller om operativa resurser skall rekvireras från berörda myndigheter. Följande frågor behöver besvaras:

– Skall krisledningsmyndigheten leda genom samverkan med andra myndigheter och genom tvingande direktiv frånta dessa myndigheter deras rättigheter att själva besluta om sin resursanvändning?

– Skall krisledningsmyndigheten ha egen expertis inom CBRNE, skydd mot smittsamma sjukdomar, brand, anti-terrorism, hantering av komplex ordningsstörning i urbana miljöer m.m, eller skall myndigheten dra nytta av den sakexpertis som finns på respektive expertmyndighet?

Dessutom, oavsett var ledningsansvaret för krishantering läggs så kommer det finnas en samverkans- och samordnings- komplexitet som behöver hanteras mellan organisationer och mellan administrativa nivåer i det statliga systemet. Nedan ges några enkla exempel:

Centraliserad nationell krisledning
– Vid en centraliserad nationell krisledning kommer det finnas distinkta utmaningar att samordna och samverka med olika regionala aktörer och en stor mängd lokala organisationer som besitter de operativa resurserna. En utmaning som ej bör underskattas.

Distribuerad lokal krisledning
– Vid en distribuerad lokal krisledning uppstår samma problem fast i ett omvänt perspektiv. Den lokala beslutsfattaren får en omfattande samverkansproblematik som delvis smittutbrott likt det i Östersund ofta ger utmärkta exempel på. Alltså, i sådana händelser behöver en kommun samordna både med regionala och nationella aktörer.

Regional krisledning
– Vid regional krisledning uppstår en dubbel samverkans- och samordningsproblematik som pressar från tre håll. En betydande kraft kommer från nationella myndigheter och en svagare men dock omfattande kraft kommer från den underliggande kommunala nivån. Vidare återfinns också en viss belastning från den samverkan som behöver ske horisontellt med andra regionala aktörer.

Att etablera och upprätthålla en god krisledningskapacitet är i första hand inte ett strukturellt problem som löses genom att organisationsdiagram modifieras. Alla strukturer har sina för och nackdelar. Lösningen måste därför sökas på annan plats och med andra medel. Krisledningskapacitet byggs med hjälp av metodik och kompetens. Metodiken och kompetensen skall säkerställa en förmåga att snabbt agera mot en given händelse oavsett den myndighetsstruktur som agerandet behöver ske som utgångspunkt ifrån. Det är hög tid att ta kostnaden att utveckla sådan metodik och kompetens.

Att förbättra samverkan mellan organisationer

Idag hade jag ett intressant samtal med en gruppering som genomför ett komplext uppdrag som syftar till att förbättra samverkan mellan flera större organisationer. En tanke som slog mig efter samtalet var att olika initiativ som genomförts eller kommer att genomföras inom svensk krishantering med syfte att förbättra samverkan kan kategoriseras efter följande stereotypa ansatser. Nedan ansatser är med avsikt förenklade i syfte att verkligen göra de bakomliggande idéerna och antagandena tydliga. Analysen är helt och hållet min egen och syftar endast till att skapa material för diskussion kring hur förbättrad samverkan kan uppnås.

1. Byggnadsbaserad samverkan
Denna ansats grundar sig på idén att samverkan främst kan förbättras genom att samtliga aktörer delar fysiska lokaler. Misslyckad samverkan beror på i detta perspektivet främst på att aktörer är geografiskt åtskilda. Genom fysisk samvaro kommer aktörerna att utveckla ökad förståelse för varandras verksamheter samtidigt som kommunikationsvägarna är direkta genom omedelbar närhet.

2. Överenskommelsebaserad samverkan
Denna ansats grundar sig på idén att samverkan kan förbättras genom överenskommelser där aktörerna lovar att samverkan. Misslyckad samverkan beror i detta perspektiv främst på avsaknaden på instruktioner och regler för när och hur samverkan skall ske. Genom överenskommelser och formella avtal skapas tydlighet att samverkan skall ske och därmed också kommer att ske på de på förhand uppställda tillvägagångssätt.

3. Teknikbaserad samverkan
Denna ansats grundar sig på idén att samverkan främst kan förbättras genom effektiva systemstöd i form av kommunikationssystem och informationssystem som säkerställer att aktörerna snabbt och enkelt kan samverka. Misslyckad samverkan beror i detta perspektiv främst på att det saknas tekniska förutsätter för samverkan. Genom avancerade tekniska stödsystem skapas omedelbar och effektiv samverkan genom att samtliga aktörer har tillgång till nödvändig information för den specifika situationen.

4. Attitydbaserad samverkan
Denna ansats grundar sig på idén att samverkan främst kan förbättras genom att attityden att samverkan hos involverade aktörer utvecklas. Misslyckad samverkan beror i detta perspektiv främst på att de enskilda aktörerna saknar en professionell vilja och attityd att samverka. Genom förändrad attityd till samverkan i vardagshändelser och förändrad attityd med ökad proffessionalitet till att dela med sig av information till andra aktörer kan förbättrad samverkan i särskilt komplexa händelser säkerställas.

Det finns säkerligen fler kategorier och ovan kategorier kan naturligtvis förfinas och förbättras. Men de fungerar trots sina brister någorlunda bra för att identifiera och diskutera de antaganden som tidigare, nuvarande och framtida initiativ till förbättrad samverkan grundar sig på. Hör gärna av er med synpunkter och feedback.

Bränder och stenkastning igen : Dags för helt ny ansats?

Återigen slår media upp stora rubriker kring oroligheter i stadsdelen Backa i Göteborg. De senaste åren har det till och ifrån varit stökigt med bland annat bränder och stenkastning. Utan att ha gjort djupstudier av situationen i Backa så blir man lite undrande över om det kan vara läge att byta ansats.

Hur länge till kan väktare, räddningstjänst, polis och ambulans fortsätta att arbeta under de risker som dessa oroligheter innebär? Hur länge till kan familjer och företagare fortsätta att leva och verka med sådana risker tätt in på sig?

Om nu myndigheterna i samarbete med de boende och företagare i området redan samarbetar för att skapa lugn och trygghet, vad skall de då göra när insatserna inte verkar ge långvariga och stabila effekter? Kan det vara dags att byta ansats? Jag har inga svar, men det brukar vara en god idé att pröva olika ansatser för att nå ett slutmål som just de boende och företagarna i området ställer upp på.

I dagens GP, antyds att ett ingripande från polisen kan vara den tändande gnistan denna gången. Har vi inte hört liknande saker tidigare? Kan det verkligen vara så att det är polisen som är osmidig och inte känner till hur deras agerande tolkas och triggar till motagerande? Självklart känner polisen till det, men man börjar undrar om det verkligen finns en bra förklaringsmodell kring varför situationen i Backa återigen flammar upp.

I komplexa sociala fenomen som oroligheterna i Backa borde kunna beskrivas som så är det troligtvis svårt att identifiera och styra över alla orsakssamband. Men vem har den berömda lägesbilden över situationen på kort och lång sikt? Polisen, kommunen, de boende? Jag vet inte. Men det borde vara läge att försöka förstå oroligheter som ett system som både är självspelande men som också är beroende av energi med ursprung någonstans i från. Kanske är det myndigheternas inte tillräckligt långsiktiga agerande som just är den energin? Vem vet?

Det är dock dags att lyfta blicken från brinnande bilvrak, stenkastande ungdomar på garagelängor och mopedåkande killar till att se Backa som en plats där människor bor och verkar. Frågan som bör ställas är, vilket ansvar har kommunen för att de levnadsvillkoren som finns i Backa inte räcker till för att just erbjuda lugn, trygghet och omtanke. Det är svårt att bara skylla på ungdomarna, det är svårt att bara skylla på polis och väktare. Kanske är det så att Backa är ett ointressant område för politikerna och då finns det ingen anledning att göra den kraftansträngning som verkar behövas.

Vem orkar ta tag i det jobbet som de boende i Backa så väl förtjänar? Om ingen känner sig kallad så är det inte bara Backa som kommer att vara en kris för kommunen under en lång tid framöver. Risken finns att den kris som kommunen står inför också leder till en katastrof med många drabbade unga människor.

Kriskommunikationen var ett problem under SAMÖ/KKÖ

I Svenska Dagbladet berättar Niclas Karlsson, Övningsledare vid Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB kring likheter mellan händelseutvecklingen i de japanska kärnkraftsverken och det övningsscenario som användes under inledningsskedet av SAMÖ/KKÖ i februrari 2010.

Från SVD: “–En del av händelseutvecklingen i övningen är ganska lik det som händer i Japan med ett strömbortfall som gjorde att det blev ett radioaktivt utsläpp, säger Niclas Karlsson, övningsledare vid Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB.”

Enligt samma artikel visar de obeservationer som Niclas Karlsson gjort under övningen att det finns problem med kriskommunikationen.

Från SVD: “–Det jag själv har upptäckt är också en likhet med det som händer nu i Japan och det är svårigheten i kriskommunikation när något sådant här inträffar, säger Niclas Karlsson.”

Att Niclas Karlsson nämner detta problem kommer säkert leda till kritik mot honom. Sådan kritik skall då ses som en indikator på att problem med kriskommunikationen är ett mycket känsligt ämne för svenska myndigheter. Men observationen ligger väl i linje med vad som andra observatörer (praktiker och forskare) under övningen sett och som då gäller både kriskommunikation mellan myndighetsaktörer samt kriskommunikation till allmänheten.

Den kommande utvärderingen av SAMÖ/KKÖ är viktig då den om den tillåts att vara detaljerad och ärlig kan ge goda argument för ett behov av kapacitets och kompetenshöjning av myndigheternas krishanteringsförmåga. En förmåga som idag har brister som är större och mer allvarliga än vad allmänheten troligtvis kan acceptera.